Den massiva explosionen i Bandar Abbas, som enligt regimens källor nådde temperaturer på ”upp till 1400 grader Celsius” och vars kraft enligt The Washington Post uppskattades motsvara detonationen av 50 ton TNT, krävde inte bara hundratals iraniers liv utan avslöjade också ytterligare den folkfientliga karaktären hos mullornas regim i Iran.

Explosionen visade att iranska regimens högste ledare Ali Khamenei, för att kunna fortsätta sin olycksbådande politik av ”krigshets” – som är nödvändig för regimens överlevnad – inte bara slösar bort nationens resurser på missiler och kärnvapenprogram utan också förvandlar olika delar av Iran till dödsfält genom att lagra explosiva material och missilbränsle.

Nu, efter explosionen, avfärdade Khamenei, livrädd för allmänhetens ilska som drivs av avslöjandet av denna verklighet, skamlöst katastrofen som ”en incident som händer överallt” och försökte tona ned dess omfattning genom att uppmana människor att ”ha tålamod”. Denna mörkläggning är dock meningslös mot den krassa verkligheten och nationens raseri.

Efter Khameneis skamlösa uttalanden, och efter att han gjort ont värre genom att uppmana folk att ”ha tålamod”, sänkte regimens åklagarmyndighet i Hormozgan provinsen, i ett skandalöst försök till mörkläggning, sin egen upprepade gånger minimerade dödssiffra från 70 till 46 och hävdade att endast 11 personer saknades. Samtidigt rapporterade dock statliga medier, som webbplatsen Entekhab, att i ett enda fall ”samlades 30-40 personer vars familjemedlemmar försvunnit efter explosionen i Rajaee Port vid hamnens entré”.

Den officiella siffran på 46 dödsfall, som i stor utsträckning förlöjligades av allmänheten, står i skarp kontrast till de vittnesmål som lämnades till Simaye Azadi (Iranska motståndsrörelsens satellit-TV-kanal):

”300-400 kroppar brändes upp i hamnen utan att lämna några spår.”

”Jag kände personligen 15-16 personer som försvann spårlöst.”

”Många baluchier som arbetade där, och som kom in utan dokument genom bakdörrarna, blev alla brända.”

”Jag kan med säkerhet säga att dödssiffran är 400, 500 eller 600, möjligen högre, men absolut inte lägre.”

När det gäller de skadade beskriver ögonvittnen explosionens intensitet och säger att för många ”blåstes till och med ögonen ut ur sina hålor”.

Det som riktade allmänhetens enorma ilska ännu skarpare mot IRGC och Khamenei efter denna katastrof var deras roll i förekomsten av missilbränsle, som enligt internationella nyhetsbyråer som AP lagrades i hamnen under överinseende av IRGC och sanktionerade företag med koppling till Khameneis kansli.

Det här är fakta som har skrämt Khamenei djupt. Han försöker nu dölja verkligheten genom retorik och tricks. Men mörkläggningen är meningslös; folkets ilska, som överstiger toleransen för dessa brott, är på väg att explodera. Hans och IRGC:s roll i Bandar Abbas-katastrofen är tydlig för folket, särskilt för de lidande och sörjande invånarna i staden Bandar Abbas.

Som vi har sett i de senaste folkliga protesterna och på sociala medier betonar det iranska folket alltmer att så länge folkfientliga regimer som shahens monarki och det nuvarande prästerskapets styre sitter vid makten kommer sådana katastrofer att fortsätta. Därför är det bara genom att rycka upp dem med rötterna och upprätta en genuin demokratisk republik baserad på folkets röst som dessa katastrofer kan få ett slut.