Trots ett intensivt klimat av censur, förtryck och begränsad tillgång till kommunikationsverktyg, visar rapporter inifrån Iran att minst 244 protestaktioner ägde rum över hela landet i april 2025. Dessa siffror, som sammanställts av aktivister och övervakningsgrupper, återspeglar endast en del av en mycket större och potentiellt underrapporterad våg av missnöje mot regimens politik, korruption och förtryck.
Observatörer varnar för att på grund av regimens hårda kontroll av information, nedstängningar av internet och hot mot oberoende reportrar och deltagare, är den verkliga omfattningen av protesterna sannolikt mycket större, och många incidenter förblir odokumenterade.
Demonstranter i olika sektorer och städer
Enligt den senaste sammanfattningen spände protesterna över ett brett spektrum av Irans samhälle och ekonomi, vilket signalerar ett växande missnöje inom olika sektorer:
- Pensionärer genomförde 73 protester i flera städer och krävde obetalda pensioner, sjukvårdsförmåner och åtgärder mot stigande levnadskostnader. Protesterna ägde rum från Teheran till Ahvaz och riktade sig mot regimens misslyckande med att genomföra en rättvis politik och anklagade regeringsanknutna organ som Executive Headquarters of Imam’s Directive och IRGC:s kooperativa stiftelser för att plundra pensionsfonder.
- Arbetstagarna genomförde 68 protester mot obetalda löner, dåliga arbetsvillkor och massuppsägningar. Viktiga sektorer var olja och gas, stål och transport, med demonstrationer av kontraktsanställda vid South Pars, raffinaderiarbetare i Jam och kommunalarbetare i Bushehr.
- Jordbrukare protesterade minst 17 gånger, särskilt i Isfahan och Sistan och Baluchestan, och fördömde vattenbrist, orättvis vattenfördelning och kollapsen av det lokala jordbruket. Demonstrationer blockerade vägar och utövade påtryckningar på lokala tjänstemän för att få tillgång till bevattning och kompensation.
Andra protestaktioner var bl.a:
7 protester av bagare i Kermanshah, Shiraz och Qom, som krävde subventioner och rättvis prissättning.
4 protester av lastbilschaufförer i Yazd och Khuzestan, på grund av låga löner och licensfrågor.
Protester av köpmän och marknadsförsäljare i Teheran, Shiraz och Marivan mot orättvisa skatter och skyhöga hyror.
Lärare protesterade i Teheran och Khorramabad mot försenade betalningar och dålig förvaltning av medel.
I Tabriz protesterade invånarna mot giftiga utsläpp från ett raffinaderi, som skadar hälsan och jordbruket. Samtidigt protesterade oljearbetare på Lavan Island mot arbetsvillkoren.
Protestaktioner bortom arbetskraftens krav
Förutom ekonomiska klagomål förekom i april flera protester som drevs av social rättvisa och mänskliga rättigheter:
Familjer till dödsdömda fångar höll vakor och demonstrationer utanför fängelser i Teheran, Urmiya, Dezful och Sanandaj och krävde att avrättningsdomarna skulle upphävas.
Invånare i Khuzestan och Ilam protesterade mot vattenbrist och miljöförstöring på grund av statligt stödda damm- och gruvprojekt.
I Qazvin blockerade bedragna investerare motorvägen Qazvin-Karaj för att kräva återbetalning i ett fall av bedrägeri i samband med bilförsäljning.
Studenter i Teheran protesterade mot examenspolitiken; i Lamerd protesterade gymnasieelever mot strömavbrott som störde undervisningen.
Nedslag och tyst förtryck
Flera protester utsattes enligt uppgift för hot eller våldsamt förtryck. I Dezful dödades en man vid namn Azim Farkhond av säkerhetsstyrkor när han protesterade mot en avrättning, vilket ledde till ett stort begravningsmöte med krav på rättvisa.
Lokala källor beskriver gripanden, trakasserier och övervakning riktade mot protestledare, vilket väcker farhågor om att tillslagen kommer att förvärras i takt med att allmänhetens ilska växer.
En spänd och osäker väg framåt
Aktivister varnar för att dessa 244 dokumenterade protester sannolikt underrepresenterar den verkliga omfattningen av oroligheterna. ”Många protester rapporteras aldrig på grund av internetblockeringar, arresteringar och rädsla för repressalier”, konstaterade en observatör i exil.
De ihållande protesterna inom olika sektorer visar på ett djupt missnöje med regimens hantering av de ekonomiska, politiska och sociala kriserna. Analytiker säger att ledarskapets misslyckande med att ta itu med missnöje urholkar allmänhetens tålamod och skapar förutsättningar för ytterligare oroligheter.
I takt med att Irans ekonomi fortsätter att vackla under korruption, sanktioner och vanskötsel, och under växande internationell isolering, står regimen inför en befolkning som blir alltmer ovillig att lida i tysthet – även om deras röster tystas från världens synvinkel.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 