Den iranska regimen, som står inför en befolkning som blir alltmer trött på dess förtryckande styre, intensifierar bevisligen sitt tillslag mot politiskt oliktänkande. Denna upptrappning framgår tydligt av den alarmerande ökningen av dödsdomar och det systematiska, grymma berövandet av grundläggande rättigheter, inklusive nödvändig medicinsk vård, för politiska fångar. Men långt ifrån att krossa de orättvist fängslades vilja, möts denna brutala taktik av en lika kraftfull och obrytbar motståndsanda inifrån regimens egna fängelsehålor.

Eskalerande förtryck genom rättsväsendets användning av dödsdomar som vapen

Regimens rättsväsende har blivit ett viktigt instrument i det ökade förtrycket och dömer ut dödsstraff med oroväckande frekvens, särskilt mot personer som är knutna till oppositionen. Ett aktuellt och flagrant exempel är fallet Amin Farahavar, en politisk fånge och känd anhängare av Folkets Mojahedin i Iran (PMOI/MEK).

Torsdagen den 1 maj 2025 dömde revolutionsdomstolen i Rasht, under ledning av den ökände domaren Ahmad Darvish-Goftar, Farahavar till döden. Den 37-årige poeten, som skrev under pseudonymen Payman, dömdes på regimens påhittade anklagelse om ”moharebeh” (att föra krig mot Gud) i en skenrättegång som genomfördes utan att hans advokat var närvarande. Farahavar hade gripits i augusti 2024 i Rasht och efter en tids förhör av underrättelsetjänsten förflyttats till Misagh-avdelningen i Lakan-fängelset. Hans tidigare arresteringar och fängelsestraff för politiska aktiviteter understryker regimens obevekliga förföljelse av oliktänkande.

Det systematiska förnekandet av grundläggande rättigheter: ett verktyg för långsamt dödande

Utöver den ultimata grymheten i dödsdomar använder den iranska regimen systematiskt förnekande av grundläggande mänskliga rättigheter som ett annat vapen mot politiska fångar, vilket effektivt förvandlar deras fängelsevistelse till en långsam, plågsam prövning. Detta är särskilt tydligt i det avsiktliga undanhållandet av viktig medicinsk vård.

Amin Farahavar, till exempel, lider av svåra komplikationer efter en gallblåseoperation och utstår intensiv smärta. Rapporter tyder på att han drabbades av inre blödningar under förhöret, men han har konsekvent nekats tillgång till nödvändig medicinsk behandling. Denna avsiktliga försummelse utgör en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett tydligt försök att fysiskt och psykiskt bryta ner honom.

Denna grymma taktik är inte isolerad. Miryousef Younesi, en 70-årig politisk fånge med en lång historia av stöd för PMOI, är ett annat offer för denna omänskliga politik. Younesi, som har suttit fängslad i Evin-fängelset sedan december 2022, lider av både diabetes och dövhet.

Trots sin ålder och sitt allvarliga hälsotillstånd nekas han konsekvent tillgång till specialistläkare, nödvändig medicinering och nödvändig sjukvård. Regimens grymhet framhävdes ytterligare tisdagen den 6 maj när han tvångsförflyttades till en avdelning för vanliga brottslingar, en åtgärd som syftade till att öka hans lidande och isolering. Under denna plötsliga och våldsamma förflyttning fick han inte ens ta med sig sina mediciner.

Regimens bristande respekt för rättssäkerhet och lagstadgade rättigheter sträcker sig till uppenbara brott mot dess egna lagar när det tjänar dess repressiva agenda. Miryousef Younesi skildes med våld från sin son Ali Younesi, en 25-årig prisbelönt student från Sharif University of Technology, som också är politisk fånge.

Underrättelseagenter informerade dem om att de hade order om att hållas i separata fängelser och att de inte fick vistas på samma avdelning. Ali Younesi, som greps i april 2020, dömdes till 16 års fängelse. Enligt regimens egna lagar skulle hans straff, liksom straffet för en annan briljant student, Amir Hossein Moradi, ha sänkts till sex år och åtta månader efter fem års fängelse, vilket skulle ha lett till deras frigivning. Regimens rättsväsende har dock medvetet vägrat att frige dem, vilket ytterligare visar på dess hämndlystna natur.

Den obrytbara motståndsandan ekar innanför fängelsemurarna

Trots dessa hårda åtgärder är motståndsandan bland de politiska fångarna obruten, ja, den tycks till och med bli allt starkare. På eftermiddagen onsdagen den 7 maj, en dag efter Miryousef Younesis brutala förflyttning, genomförde politiska fångar på avdelning 4 i Evinfängelset en modig revolutionär handling.

Med risk för allvarliga följder protesterade de under sin rasttid mot det ”kidnappningsliknande” bortförandet av Younesi. Som svar på denna godtyckliga åtgärd anordnade de politiska fångarna i avdelning 4 en sittprotest framför fängelsevaktens kontor och den ökända avdelningschefen och krävde att Miryousef skulle återvända.

Deras motstånd var högljutt och otvetydigt, med ramsor som direkt utmanade den styrande diktaturen: ”Död åt diktatorn”, ’Den politiska fången är vaken och föraktar diktatorn’, ’Hot om kidnappning fungerar inte längre’ och, vilket är viktigt, ’Den bödelsstyrda regeringen är omedveten om Folkarméns vrede’. Den sista sloganen kopplar tydligt samman deras kamp med den organiserade motståndsrörelsen utanför fängelsemurarna. De förklarade vidare sin beslutsamhet genom att skandera: ”Vi svär vid våra kamraters blod, vi står fast till slutet” och ”Diktatur, brott, död åt mullornas styre”.

Miryousef Younesi förkroppsligar själv detta orubbliga engagemang. Hans stöd för PMOI går tillbaka till den monarkiska diktaturens era, under vilken han tillbringade 14 år i fängelse. Hans nuvarande fängelsevistelse sedan december 2022 är ännu ett kapitel i hans livslånga kamp för ett fritt Iran.

Regimens rädsla för motståndet.

Den iranska regimens ökande brutalitet är inte ett tecken på styrka utan snarare på dess djupa rädsla för det organiserade motståndet, i synnerhet PMOI, och det växande missnöjet bland det iranska folket. Den motståndskraft och det mod som politiska fångar som Amin Farahavar och Miryousef Younesi visat och det kollektiva trots som visats i Evinfängelset visar att PMOI:s ideal om frihet och demokrati har en djup resonansbotten i Iran, även i fängelsernas mörkaste vrår.

Det eskalerande förtrycket är ett desperat försök av en trängd regim att klamra sig fast vid makten. Men som de iranska politiska fångarnas modiga agerande visar, lever motståndsandan i allra högsta grad. Deras orubbliga beslutsamhet, trots dödsdomar och avsiktliga berövanden, signalerar att det iranska folkets strävan efter frihet inte kan släckas och att prästerskapets dagar är räknade. Det internationella samfundet måste stå i solidaritet med dessa modiga individer och hålla den iranska regimen ansvarig för sina brott.