Två minuters läsning
I fyra decennier har iranierna sett på när en icke folkvald elit bytt ut vårt lands framtid mot missiler, miliser och hemliga centrifuger. I dag har denna satsning nått sin farligaste punkt. Internationella atomenergiorganet (IAEA) bekräftar att Teheran nu har tillräckligt med 60 procent anrikat uran för att tillverka flera bomber när de sista tekniska stegen har tagits. Inne i landet förstår många av oss vad det innebär: en permanent krigsskugga över våra städer och en regim som är ännu mer uppmuntrad att krossa oliktänkande.
Washington har svurit att ingen stat som sponsrar terrorism kommer att tillåtas att gifta ideologi med kärnvapen, och Europa överväger öppet en ”snapback” av FN:s sanktioner – ett automatiskt återinförande av de straff som upphävdes genom 2015 års avtal. Våra grannar, som redan får utstå drönarattacker mot tankfartyg och energianläggningar, varnar för att en kärnvapentröskel i Teheran skulle kunna utlösa en regional konflikt som ingen ekonomi kan absorbera.
Varför misstror omvärlden Teherans löften? För att utvecklingen sedan 2018 talar för sig själv. Efter att ha frångått JCPOA:s begränsningar återupptog myndigheterna anrikningen till 20 procent, för att sedan gå upp till 60 procent, producera uranmetall och blockera IAEA:s kameror. Varje steg motsade den iranska regimens högste ledare Ali Khameneis egen fatwa som hävdar att kärnvapen är oislamiska – ett bevis på att religiösa påbud avsiktligt ger vika för geopolitiska beräkningar. De enda krafter som fortfarande håller Khamenei tillbaka är utsikterna till förödande flyganfall och, som en följd av detta, det eventuella uppror som dessa anfall kan utlösa bland en befolkning som redan är redo för förändring.
Vad är då det minst kostsamma sättet att avvärja katastrofen? Stå på det iranska folkets sida i stället för att förhandla med deras fångvaktare. Detta är inte en interventionistisk doktrin; det är trohet mot de värden som varje demokrati förkunnar. Konstitutioner från Washington till Bryssel stadfäster självbestämmande och mänsklig värdighet, medan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna ålägger regeringar att försvara dem som berövats båda.
Att erkänna det iranska folkets rätt att göra motstånd mot sina förtryckare kräver inget annat än politiskt mod – ett mycket billigare pris än de biljoner som redan har slösats bort på krig i Mellanöstern. Det undergräver regimens överlevnadsformel – att exportera kriser utomlands samtidigt som medborgarna terroriseras på hemmaplan. Att behandla mänskliga rättigheter som en hävstång, ett förhandlingsbart ”tillägg”, övertygar bara Teheran om att förtryck lönar sig. Genom att göra rättigheterna till utgångspunkten får de styrande veta att mord på demonstranter och drönare till slagfälten kommer att ha ett pris som de inte kan undvika.
Kritiker kommer att fråga sig om en sådan moralisk klarhet kan blockera en centrifugkaskad. Den senaste tidens historia tyder på att det kan det. Teheran har blinkat närhelst ett enhetligt, värdebaserat tryck har hotat dess existens: 2003, när man accepterade snabba inspektioner; 2015, när man skeppade ut 97 procent av sitt berikade lager; 2020, när man erkände att man sänkt Flight PS752 efter global upprördhet. Varje reträtt följde på ett ögonblick då isoleringen av regimen gick hand i hand med förstärkningen av Irans röster.
Valet är skarpt. Antingen förbereder sig världen på sanktionströtthet, spridning och krigets svärd som dinglar över Persiska viken – eller så testar den slutligen det alternativ som iranierna själva har krävt: att öppet ställa sig på en nations sida som hålls gisslan av sina härskare. Den vägen är inte inblandning; det är senkommen konsekvens med de principer som fria samhällen säger sig värna om. För Iran, och för en region som desperat försöker undkomma en ändlös kris, kan ingenting vara mer patriotiskt eller mer praktiskt.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 