Inför de förnyade kärnteknikförhandlingarna i Muscat trappade iranska regimtjänstemän upp sin retorik med öppna hot om att överge diplomatin och satsa på kärnvapen, vilket avslöjar regimens verkliga avsikter i takt med att det internationella trycket ökar.
I en parlamentssession som hölls idag, den 11 maj, fördömde parlamentsledamoten Mohammad Reza Ahmadi-Sangar förhandlingarna som ”meningslösa” och varnade för att lita på väst. Han anklagade USA:s president Donald Trump för att ställa ”förolämpande” krav – särskilt avvecklingen av anrikningsanläggningarna i Natanz, Fordow och Isfahan – och förklarade: ”Vi kommer inte att tillåta att historien om Libyen upprepas i Iran.” Libyen-analogin, som ofta används av regimtjänstemän och insiders, är ett illa dolt rättfärdigande av kärnvapentrots, baserat på myten att överlämnande av vapen leder till regimkollaps.
Ahmadis utbrott följdes av ett ännu mer alarmerande uttalande från parlamentsledamoten Nader-Gholi Ebrahimi, som direkt utmanade regimens högste ledare Ali Khameneis s.k. fatwa mot kärnvapen. ”Om USA fortsätter med sina hot”, sade han, ”är vi beredda att begära att den högste ledaren omprövar sin inställning till kärnvapen.” Hans begäran var ett eko av de växande kraven bland regimens insiders på att upphöra med fiktionen om ett ”fredligt” kärnvapenprogram och i stället satsa på full vapeninnehav.
Det är inte första gången Teheran använder sig av utpressning på kärnenergiområdet. Under de senaste månaderna har höga regimtjänstemän upprepade gånger hotat med att göra kärnvapenprogrammet till ett vapen om västvärldens påtryckningar eskalerar. Den 31 mars sade Ali Larijani, en av Khameneis främsta rådgivare, i statlig tv att en amerikansk eller israelisk attack skulle ”rättfärdiga” Irans strävan efter kärnvapen. Bara några dagar senare uppmanade Ahmad Naderi, en högt uppsatt parlamentariker, öppet Iran att testa och tillkännage innehav av en atombomb och hävdade att det skulle avskräcka från amerikanska hot, precis som det påstås ha säkrat Nordkorea.
Detta återkommande mönster drivs inte av styrka utan av svaghet. Regimen använder kärnvapenhot varje gång internationell konsensus börjar bildas kring en fastare politik. Syftet är enkelt: att injaga skräck, stoppa det diplomatiska momentumet och tvinga västvärlden till eftergifter. Inför en allt djupare inhemsk oro, ekonomisk kollaps och internationell isolering klamrar sig Teheran fast vid sitt kärnvapenhot som sitt sista kvarvarande kort.
Dessa kommentarer kommer samtidigt som Irans nationella motståndsråd (NCRI) släppte nya underrättelseuppgifter som avslöjar hemliga anläggningar för kärnvapenutveckling som drivs av IRGC under civil täckmantel. NCRI:s rapport avslöjade pågående arbete med vapenutveckling och ballistisk integration, vilket bekräftar vad iranska dissidenter och många experter på icke-spridning länge har hävdat: Teherans kärnvapenambitioner var aldrig fredliga.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 