En landsomfattande lastbilschaufförsstrejk tar snabbt fart över hela Iran och utgör en av de allvarligaste utmaningarna för regimen på senare år. Det som började den 22 maj i den strategiska hamnstaden Bandar Abbas har nu spridit sig till mer än 150 städer på bara tio dagar och lamslagit stora delar av landets transportnät. I takt med att rörelsen växer ökar också dess potential att ge upphov till ett bredare civilt motstånd.

Strejken, som ursprungligen utlöstes av nedskärningar i bränslekvoterna, har snabbt utvecklats till en kraftfull uppvisning i kollektiv olydnad och avslöjar djupa strukturella missförhållanden bland Irans arbetarklass. Videoklippen som cirkulerar på sociala medier visar tomma motorvägar i städer som Marivan och Bandar Abbas – som en gång var fulla av trafik, men som nu är kusligt tysta. Dessa tysta vägar berättar en historia som är mer högljudd än vad slogans någonsin skulle kunna göra.

I ett uttalande uttryckte lastbilschaufförernas fackförening sin tacksamhet till de många iranier som har anslutit sig i solidaritet:
”Denna enighet och solidaritet är resultatet av er vilja. Tack till alla förare, lärare, pensionärer, arbetare och frihetsälskande medborgare som anslöt sig till oss. Vår väg är tydlig och vi kommer att insistera på den.”

Mer än bara bränslepriser

De strejkande lastbilschaufförernas krav är enkla men brådskande: rättvisa bränslepriser, adekvat försäkringsskydd och fraktpriser som återspeglar de kraftigt stigande levnadskostnaderna. Men den här strejken handlar om mer än ekonomi – det är en protest mot korruptionen, vanskötseln och regeringens oförmåga att tillgodose även de mest grundläggande behoven hos sina medborgare.

Irans lastbilschaufförer, som tjänar mindre än 200 euro i månaden samtidigt som de betalar priser på europeisk nivå för mat och andra nödvändigheter, har blivit ansiktet utåt för en djupare nationell kris. Med över 60 procent av iranierna som kämpar för att tillgodose det dagliga kaloribehovet, återspeglar lastbilschaufförernas situation en bredare kollaps i levnadsstandarden. Sedan 2011 har den iranska valutan (Rial) förlorat 98 procent av sitt värde och inflationen ligger kvar på över 40 procent.

Sociala medier översvämmas av meddelanden och videor som dokumenterar dessa svårigheter: långa köer, tomma kylskåp och familjer som kämpar för att överleva vardagen. Detta är verkligheten i Iran idag.

En unik utmaning för regimen

Det som gör denna strejk särskilt svår för regimen att begränsa är dess struktur. Irans godssektor är starkt decentraliserad med över 550.000 förare som kör 433.000 lastbilar – 93 procent av dem är privatägda. De flesta lastbilschaufförer äger sina fordon och har inte brutit mot några lagar genom att vägra arbeta. De kräver inte regimskifte och deltar inte heller i våldsamma protester. De säger helt enkelt: Vi kan inte fortsätta på det här sättet.

Denna tvetydighet har försatt regimen i en prekär situation. Att slå ned strejken med våld riskerar att eskalera krisen. Att erbjuda eftergifter skulle däremot kunna tolkas som svaghet – särskilt vid en tidpunkt då regimen är engagerad i känsliga kärnvapenförhandlingar med USA.

Trots detta har regeringen börjat slå ner på protesterna. Hittills har minst 20 personer gripits, däribland chaufförer som anklagas för att ha filmat och delat bilder från strejken med utländska medier.

Ekon från 1979 och 2019

Iran har en lång historia av ekonomiska protester som övergår i politiska uppror. År 2019 utlöste en plötslig höjning av bensinpriserna med 200 procent upproret ”Bloody November”, som snabbt förvandlades till en revolt mot regimen och möttes av brutalt våld. Lastbilschaufförernas strejk innebär en liknande varning. Analytiker menar att om andra kritiska sektorer – som buss- och tågoperatörer eller energiarbetare – ansluter sig till strejken kan landet stå inför en total nedstängning som påminner om de masstrejker som ledde till shahens fall 1979.

Regimen uppges använda lastbilar som är anslutna till revolutionsgardet (IRGC) för att hålla varorna i rörelse, men experter varnar för att detta inte är en hållbar lösning. Om lastbilschaufförernas krav inte uppfylls kan strejken sprida sig ytterligare och dra med sig andra fackföreningar, studenter, lärare och marginaliserade grupper som redan uttrycker solidaritet.

En rörelse som drivs av både desperation och hopp

Till skillnad från många tidigare protester är den här strejken inte utformad som en direkt utmaning mot regimen. Ändå är dess inverkan djupt politisk. Den avslöjar regimens sårbarhet och det växande avståndet mellan den styrande eliten och folket. Det är en rörelse som inte bara drivs av desperation utan också av ett växande hopp – om rättvisa, värdighet och en bättre framtid.

I takt med att strejkerna fortsätter och inflationen stiger kan Iran närma sig en kritisk vändpunkt. Ekonomiska strejker har en unik störande effekt: de är icke-våldsamma, juridiskt tvetydiga och har en djup resonans hos befolkningen. De skanderar inte slagord – men de stoppar landet.

Lastbilschaufförernas strejk, som sprider sig dag för dag, kan ännu bli motorn i en bredare omvandling i Iran.