Tre minuters läsning
Reza Valizadeh, en iransk-amerikansk journalist och tidigare reporter på Radio Farda, dömdes 2025 till tio års fängelse av Teherans revolutionsdomstol. Enligt medierapporter och meddelanden som han delade med sig av från Evin-fängelset följde straffet på hans vägran att samarbeta med Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) underrättelseorganisation. Förslaget, som Valizadeh beskriver det, gick ut på att rekrytera exiliranska journalister att återvända hem under falska förespeglingar och att starta ett medieföretag som ligger i linje med IRGC:s intressen.
Källor nära Valizadeh rapporterar att IRGC före hans gripande erbjöd honom ekonomiska incitament och ett formellt kontrakt. Syftet, säger han, var att skapa en pipeline genom vilken iranska journalister utomlands kunde dras tillbaka i regimens grepp – skenbart genom löften om säkerhet och anställning. Han uppgav vidare att han ombetts att dela med sig av känslig intern information om Radio Farda, inklusive dess administrativa struktur och personalens identiteter. Dessa uppgifter, som ofta citeras i persiskspråkiga medier, tyder på att hans vägran att lyda ledde direkt till att han arresterades.
Kort efter att Valizadeh tackat nej till förslagen kallades han till en byggnad i Teheran under förevändning att det rörde sig om ett rutinmöte. Där greps han enligt rapporterna och fördes till fängelset. Rättegången – som av hans advokat och familj beskrivs som hastigt genomförd – slutade med ett tioårigt fängelsestraff, två års intern exil samt restriktioner avseende resor och politisk tillhörighet.
Journalistik skapad av staten
Valizadehs fall illustrerar ett bredare mönster som länge har dokumenterats av rättighetsgrupper och oppositionsorganisationer som National Council of Resistance of Iran (NCRI): den iranska regimens systematiska ansträngningar för att skapa en lojal medieklass, ofta kallad ”vänligt sinnade journalister”.
Regimen använder sig av underrättelseagenter, utlandsbaserade frontgrupper och manipulerade korrespondenter för att forma berättelser som gynnar dess geopolitiska och inhemska intressen. Dessa agenter utger sig ofta för att vara frilansjournalister eller neutrala observatörer samtidigt som de får instruktioner – och ibland betalning – från statliga iranska medier som Press TV. I ett uppmärksammat exempel visade dokument som släppts av hacktivistgruppen Black Reward och granskats av oberoende forskare att medarbetare på en Kremlvänlig amerikansk nyhetssajt samtidigt hade fått betalt av Irans Press TV, vilket suddade ut gränserna mellan journalistik och propaganda.
Dessa bedrägliga metoder är inte isolerade incidenter utan en del av en bredare statligt konstruerad arkitektur. Den iranska regimen har länge odlat ett internationellt nätverk av agenter och sympatisörer som utger sig för att vara oberoende journalister, akademiker eller människorättsforskare. Dessa individer bäddar ofta in sig i västerländska medieekosystem och producerar artiklar som återger regimens propaganda samtidigt som de döljer sin tillhörighet.
I ett särskilt flagrant exempel publicerade Der Spiegel 2019 en allmänt kritiserad artikel författad av Luisa Hommerich som förlitade sig på källor från det iranska underrättelseministeriet (MOIS) och dess frontgrupp Nejat Society. Artikeln upprepade regimens sedan länge avfärdade argument mot MEK och ifrågasattes senare av människorättsförespråkare och oberoende forskare för sina faktafel, bristande balans och beroende av regimstyrda berättelser.
I ett annat dokumenterat fall försökte det iranska underrättelse- och säkerhetsministeriet (MOIS) rekrytera en reporter från Daily Beasts webbplats via Habilian Association, en känd MOIS-frontgrupp.
Ett av de mest försåtliga inslagen i denna kampanj är imitationstaktiken. MOIS-agenter har kontaktat västerländska beslutsfattare och medier genom att utge sig för att vara offer eller desillusionerade före detta medlemmar av MEK. Syftet är att plantera färdiga anklagelser och skapa en illusion av gräsrotskritik, en taktik som dokumenterats i rapporter från NCRI och bekräftats av cyberforensik från enheter som Microsofts Detection and Response Team.
Målet: Narrativ kontroll
Mediemanipulation tjänar flera strategiska syften för Teheran. För det första gör den det möjligt för regimen att underminera oppositionsgrupper utomlands genom att utmåla dem som marginella eller farliga. För det andra underlättar det exporten av desinformation till västerländska målgrupper, vilket försvagar den internationella kritiken och förhindrar påtryckningar. För det tredje försöker regimen genom att kooptera journalister i och utanför Iran ge sina berättelser ett sken av legitimitet.
Iranska statliga medier förstärker och översätter ofta innehåll som producerats av dessa ”vänligt sinnade” journalister, vilket ytterligare stärker deras räckvidd. Artiklar som publiceras i väst och som kritiserar oppositionsrörelser – särskilt när de presenteras som objektiv rapportering – återanvänds snabbt av iranska statsanknutna plattformar, vilket ger intryck av ett brett samförstånd.
Regimens underrättelse- och säkerhetsministerium (MOIS) har varit instrumentellt i denna strävan. Den tidigare underrättelseministern Ali Fallahian erkände öppet att många iranska journalister som arbetar utomlands i själva verket är underrättelseagenter. Detta erkännande understryker regimens systematiska infiltration av medier för att kontrollera berättelsen om sin politik och sina handlingar.
Men utöver taktisk desinformation är det strategiska målet att eliminera alla livskraftiga alternativ till prästerskapets styre, i synnerhet PMOI och NCRI. Regimens decennielånga investering i narrativ krigföring mot dem understryker ett centralt faktum: i den iranska regimens ögon är PMOI och NCRI inte bara en fiende, de är alternativet.
Tvång eller ko-option
För den som gör motstånd kan konsekvenserna bli allvarliga. Persiska medier rapporterar om hur Valizadeh pressades att delta i en tvångsintervju, som förbereddes av maskerade förhörsjournalister. Han ska ha informerat sin familj om att myndigheterna kanske bara skulle kunna få ut en mening eller två ur de påtvingade bilderna för propagandasyften. Valizadeh rapporterade också att han hölls fången på den ökänt ohygieniska avdelning 8 i Evin, där han utsattes för hälsorisker och isolering, och där hans familj nekades rätten att besöka honom eller skaffa juridisk dokumentation för hans räkning.
Analytiker menar att regimens hårda behandling av journalister som inte följer reglerna är avsedd att sända ett budskap: det finns inget utrymme för oberoende i Irans mediemiljö. Antingen ansluter du dig till systemet – som en följsam förstärkare av statens berättelser – eller så tystas du genom fängelse och förtal.
Regimens växande investeringar i ”vänligt sinnade journalister”, som beskrivs i detalj av dissidentgrupper och stöds av fall som Reza Valizadehs, återspeglar en strategi som inte bara handlar om inhemskt förtryck utan även om internationell manipulation. Det iranska underrättelsesystemet censurerar inte bara avvikande röster, utan försöker aktivt ersätta dem med en kurerad medieklass vars lojalitet inte ligger hos sanningen eller allmänheten, utan hos regimens överlevnad.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 