Tre minuters läsning
I ett trotsigt och ovanligt aggressivt tal på årsdagen av Ruhollah Khomeinis död avvisade den iranska regimens högste ledare Ali Khamenei offentligt ett kärnvapenförslag som nyligen lagts fram av USA – inte som ett tecken på strategiskt förtroende utan snarare som en återspegling av en tilltagande intern rädsla. Hans hesa och ansträngda röst, som sändes över hela landet, speglade skörheten hos en regim som nu är mer oroad över interna meningsskiljaktigheter än över yttre hot.
Kärnkraftsförslaget, som enligt uppgift förmedlades via Oman, skulle ha inneburit att Teheran skulle ha tvingats begränsa anrikningen av uran i utbyte mot partiella sanktionslättnader. Khamenei avvisade erbjudandet rakt av och kallade det ”100 procent emot principen om att ’vi kan’”. Han kopplade varje form av kompromiss till nationell förödmjukelse och sade ”Nationellt oberoende innebär att ett land inte väntar på grönt eller rött ljus från USA eller andra. En grundpelare i oberoendet är tron på att ’vi kan’.”
Medan både amerikanska och israeliska tjänstemän upprepade gånger har hotat med militära attacker för att hejda Irans kärntekniska framsteg – och vissa röster inom den iranska regimen har upprepat allvaret i sådana hot – avfärdade Khamenei dem rakt av. Hans budskap var tydligt: han tror inte att luftangrepp kommer att störta hans regim. Vad han verkligen fruktar är att regimens interna styrka urholkas – en försvagad säkerhetsapparat och ett potentiellt inhemskt uppror som utlöses av att man uppfattar att man underkastar sig utländska krav.
Han sade följande: ”Makthavarna – sionisterna och amerikanerna – ska veta att de inte kan göra ett skit åt det här. Och innan vi gav några råd eller varningar var det första vi sa till amerikanerna om kärnvapenfrågan: vem är ni att säga om Iran kan anrika uran eller inte? Det är inte er ensak.”
Den Högste Ledaren varnade för tjänstemän som förespråkar ”rationalitet” som en täckmantel för kapitulation. ”Ibland hör vi uppmaningar till rationalitet, men vad de egentligen menar är att vi ska böja oss för Amerika”, sade han. ”Det är inte rationalitet. Rationalitet är vad Imam Khomeini praktiserade – den typ som gjorde det iranska folket respekterat i världens ögon.”
Khamenei betonade att urananrikning inte bara är en teknisk fråga, utan en symbol för nationell suveränitet. ”Anrikning är nyckeln”, förklarade han. ”Om vi har hundra kärnkraftverk men ingen anrikning är det värdelöst.”
He also made bold claims about Iran’s progress: “Thanks to the intelligence of our youth and the efforts of our scientists, Iran now possesses the full nuclear fuel cycle — from the mine to the reactor. Only a few countries in the world can say that.”
Referring to what he termed “the thousands of scientists and students” trained in nuclear research over the past two decades, Khamenei issued a warning: “Are we supposed to abandon them and let them down just because of the rude demands of the Americans? This is what they want — to break our spirit. But they cannot.”
Utöver att ta upp hoten från väst hävdade Khamenei att det även i Europa och USA finns en ”synlig rörelse av desillusionering med västerländska värderingar”, vilket tyder på att historiens gång gynnar Irans ideologiska modell. Detta försök att projicera självförtroende och ideologisk överlägsenhet verkade kalibrerat för att lugna Teherans allierade utomlands och för att befästa disciplinen på hemmaplan. Iranska statliga medier förstärkte i stor utsträckning denna aggressiva hållning och citerade upprepade gånger Khameneis anklagelse om att ”Amerika är delaktigt i den sionistiska regimens brott och måste fördrivas från regionen”.
Talet klargjorde att Khamenei ser inhemska hot som viktigare än att undvika konfrontation med väst. Rädslan för att en kompromiss skulle kunna försvaga säkerhetsstyrkornas beslutsamhet, demoralisera den styrande eliten och uppmuntra en rastlös allmänhet väger tyngre för honom än något utländskt militärt hot.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 