I ett omfattande försök att stärka sitt grepp om samhället har Irans prästerskap utvidgat sitt så kallade ”Neighborhood-Based Management”-initiativ – ett program som alltmer visar sig vara en sofistikerad säkerhets- och övervakningsinfrastruktur maskerad som en social reform. I stället för att ta itu med de grundläggande orsakerna till allmänhetens missnöje försöker initiativet undertrycka det.
Som svar på det växande motståndet bland politiska fångar – särskilt under kampanjen ”Nej till avrättningar på tisdagar” – och på de eskalerande protesterna, har regimen lanserat en ny repressiv arm kallad ”Operation Unrest”. Denna nya operation, som har sitt högkvarter i Teherans moskéer, tillkännagavs av regimens präst Ehsan Mousavi, kulturombud för Centret för moskéfrågor.
Enligt Mousavi genomförs operationen i samordning med IRGC:s Mohammad Corps och syftar till att aktivera 1 200 moskéer i hela Teheranprovinsen inom ett år. Medan tjänstemännen hävdar att det är en del av att återuppliva ”inaktiva moskéer” avslöjar programmets struktur dess verkliga syfte: att skapa ett decentraliserat nätverk för att övervaka, skrämma och undertrycka oliktänkande på gräsrotsnivå.
Veckomöten – som hålls varje tisdag efter morgonbönen – samlar lokala tjänstemän, representanter för IRGC, Basij-styrkor, kommunala myndigheter, brottsbekämpande myndigheter och till och med personer från utbildnings- och idrottsministeriet. Denna blandning av militära och civila organ understryker en oroande trend: militariseringen av vardagslivet.
Mötet den 3 juni: En glimt bakom gardinen
Den 2 juni 2025 meddelade regimens statliga medier att ett möte för ”granskning av grannskapsbaserad förvaltning” skulle hållas och presenterade det som ett steg mot att ”minska ojämlikheten, främja socialt kapital och öka motståndskraften”. Men de högprofilerade deltagarna berättade en annan historia.
Bland de närvarande fanns:
- Regimens president Masoud Pezeshkian,
- IRGC:s överbefälhavare Hossein Salami,
- inrikesminister Eskandar Mo’meni,
- minister för kultur och islamisk vägledning Abbas Salehi,
- högt uppsatta befälhavare för Basij.
Närvaron av dessa säkerhets- och ideologiska verkställare tyder på att regimens version av ”socialt kapital” bygger på kontroll, inte på gemenskap. Frånvaron av ministrar med ansvar för ekonomi, arbete eller offentlig välfärd – nyckelaktörer i alla genuina sociala utvecklingsinsatser – var iögonfallande och talande.
Militariserad styrning förklädd till samhällsutveckling
I teorin om samhällsstyrning innebär minskad ojämlikhet socioekonomiska reformer, och för att främja socialt kapital krävs förtroende och frivilligt samhällsengagemang. Men i prästerskapets version eftersträvas dessa mål inte av socialarbetare eller ekonomiska planerare, utan av IRGC och Basij – paramilitära enheter som länge förknippats med övervakning, förtryck och tvång.
Hossein Salami avslöjade att 64.000 Basij-baser är beredda att genomföra planen. Hans tillkännagivande upprepades av Basij-chefen, som talade om 30.000 utvecklingsråd för grannskap med uppgift att ”identifiera behov och kapacitet”. Men sådana eufemismer döljer programmets kärnmål: övervakning.
Det statliga tv-bolaget Khabar Network bekräftade projektets sanna natur och beskrev det som ”en ny strategi för lokal styrning med Basij i centrum” som förhindrar ”spridning” – ett ordval som antyder centraliserad kontroll, inte egenmakt.
Ett välbekant mönster av förtryck
Iranierna är inte främmande för denna typ av taktik. Från ”studentmobiliseringsenheter” i skolorna till ”ideologisk-politiska cirklar” har regimen länge inbäddat sina säkerhetsarmar i vardagliga institutioner. Dessa initiativ har utsatt generationer för indoktrinering, övervakning, godtyckliga arresteringar och i många fall statligt sanktionerat våld.
Planen för ”grannskapsbaserad förvaltning” följer samma bana, men i större skala. Dess mål är att förvandla iranska städer till vakttorn, där varje grannskap blir en övervakningscell och varje avvikande handling snabbt neutraliseras.
Övervakning från luften: Utvidgning av säkerhetsnätet
Parallellt med detta har Teherans kommun offentliggjort en plan för flygövervakning av huvudstadens luftrum – ytterligare en upptrappning av den inhemska övervakningen. Planen, som utvecklats i samarbete med Imam Hossein-universitetet (en IRGC-anknuten institution), omfattar satellit- och drönarövervakning för att övervaka stadens 5 980 kilometer långa gräns.
Teherans borgmästare Alireza Zakani beskrev projektet som ett steg mot att ”förebygga säkerhetsutmaningar och korruption”. Hamidreza Saremi, biträdande borgmästare, bekräftade att systemet skulle övervaka Teheran permanent med hjälp av ”modern teknik”, medan universitetsrektor Hassani Ahangar förklarade att drönare och satellitplattformar skulle täcka området från Alborzbergen till Qom-motorvägen.
Denna aldrig tidigare skådade åtgärd innebär i praktiken att hela staden hamnar under militär kontroll, med IRGC-anknutna institutioner som har full kontroll.
Inte styrning, utan ockupation
Regimen framställer dessa ansträngningar som en del av en nationell strategi för att främja sammanhållning och social välfärd. I själva verket speglar de en djup rädsla för samhällelig oro. Ett utbrett missnöje, som drivs på av en förkrossande ekonomisk ojämlikhet och ett obevekligt politiskt förtryck, fortsätter att leda till protester och civil olydnad.
I stället för att reagera på de grundläggande orsakerna till denna oro, stramar regimen åt sitt grepp. Precis som verkställandet av obligatoriska hijab lagar slog tillbaka och intensifierade allmänhetens upprördhet, kan militariseringen av stadsdelar och luftrum ytterligare alienera just de människor som regimen försöker dominera.
Detta är inte styrning – det är ockupation. Och det iranska folket, som har uthärdat decennier av liknande program, känner igen det för vad det är. De genomskådar retoriken om ”tillhandahållande av tjänster” och ”socialt kapital”. De vet att det verkliga målet är kontroll.
Huruvida detta nya förtryckarsystem kommer att lyckas kväva missnöjet – eller istället bli en katalysator för ytterligare motstånd – återstår att se. Men historien visar att förtryck inte kan köpa legitimitet. Och ingen mängd övervakning kan undertrycka önskan om frihet.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 