I en omfattande intervju i The Greg Jarrett Show lade Ali Safavi – medlem av utrikesutskottet i Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) – fram ett kraftfullt argument för en demokratisk övergång i Iran ledd av folket och det organiserade motståndet. Med hänvisning till decennier av brutalt förtryck, internationell passivitet och misslyckandet med eftergiftspolitiken uppmanade Safavi västvärldens regeringar att erkänna det iranska folkets rätt att göra motstånd mot tyranni och stödja deras interna kamp för att störta regimen.
”Det verkliga kriget i Iran började för 44 år sedan”, förklarade Safavi och hänvisade till prästerskapets våldsamma nedslag mot fredliga oliktänkande sedan 1979. ”Och det kommer att fortsätta tills frihet och demokrati har uppnåtts.”
Ett motstånd inifrån
Safavi betonade att meningsfull förändring inte kommer att komma från utländsk intervention eller ekonomiskt engagemang med den styrande eliten, utan inifrån Iran – genom gräsrotsaktiviteterna i ett utbrett internt motstånd. Han lyfte fram arbetet i motståndsgrupperna, decentraliserade nätverk av aktivister som är anslutna till NCRI och dess huvudmedlem, Folkets mojahedin i Iran (PMOI/MEK).
”Det här är unga män och kvinnor som arbetar i hemlighet över hela landet”, sade han. ”Enbart under 2024 genomförde de nästan 3 000 operationer riktade mot regimens institutioner som IRGC och Basij-baser.”
Safavi insisterade på att motståndets aktiviteter, även om de är underrapporterade av mainstream media, återspeglar det växande momentumet för regimskifte i Iran. ”Det här är en robust, organiserad och strukturerad rörelse. Allt den behöver är erkännande och politiskt stöd.”
Det tredje alternativet: Inte krig, inte försoning
Kärnan i Safavis argument är vad NCRI länge har beskrivit som ”det tredje alternativet”, som introducerades av NCRI:s tillträdande president Maryam Rajavi 2006: en väg framåt som avvisar både utländsk militär intervention och västvärldens eftergifter.
”Alltför många har sett Iran genom en falsk binär – krig eller diplomati. Det är fällan”, förklarade han. ”Men det finns ett tredje sätt: att stödja det iranska folket och dess organiserade motstånd.”
Enligt Safavi kräver detta alternativ varken utländska trupper, vapen eller ekonomiskt stöd. Istället kräver det moralisk tydlighet och politiskt erkännande. ”Vi ber inte västvärlden att utkämpa vår kamp”, säger han. ”Vi ber dem att sluta ge makt åt våra förtryckare och börja erkänna dem som riskerar allt för friheten.”
Västvärldens politik: En historia av misslyckanden
Safavi kritiserade decennier av misslyckad amerikansk politik och hävdade att både sanktioner (”piskan”) och engagemang (”moroten”) har misslyckats med att förändra regimens beteende.
”Vissa republikanska regeringar, som George Bush och andra, försökte skärpa sanktionerna – använda piskan, om man så vill – för att få regimen att ändra beteende”, sade han. ”Det hände inte. Den demokratiska administrationen erbjöd moroten. Det gjorde det ännu värre… Det räcker med att försöka moderera regimens beteende. En leopard ändrar aldrig sina fläckar.”
Han nämnde de miljarder som frigjorts till Teheran under Obama-administrationens kärnteknikavtal och sade att dessa medel avleddes till regionala ombud och Assad-regimen – inte till det iranska folket. ”På 11 år gav Teheran Assad 50 miljarder dollar medan vanliga iranier fick lida.”
En vändpunkt
Medan de interna meningsskiljaktigheterna växer och avhoppen sprider sig i säkerhetstjänstens led, argumenterade Safavi kraftfullt för att erkänna det iranska folkets rätt att göra motstånd mot tyranni. Han citerade USA:s president John F. Kennedy och sade ”För dem som gör fredlig förändring omöjlig, gör de våldsam förändring oundviklig.”
Han utvecklade att det iranska folket, som under decennier utsatts för brutalt förtryck, inte har haft något annat val än att konfrontera regimen direkt. Han drog paralleller till historiska strider och sade ”Vi ber inte om amerikanska kängor på marken. Allt vi ber om är ett otvetydigt uttryck för erkännande av det iranska folkets önskan att göra slut på denna regim … precis som amerikanerna gjorde i självständighetskriget, eller de franska patrioterna gjorde mot den nazistiska ockupationen.”
Programledaren Greg Jarrett höll med och konstaterade att Khamenei ”hukar av rädsla” och aldrig kommer att avgå frivilligt. Han påpekade att det enda som skulle kunna tvinga Irans härskare att fly, precis som Syriens Assad, är väpnade påtryckningar inifrån:
”Assad lämnade landet först när de tungt beväpnade rebellerna stod vid porten. Det är förmodligen det enda sättet för Khamenei att ge sig av – människor med vapen vid grinden och kanske hans egen militär som vänder sig emot honom.”
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 