Tre dagar efter en förödande 12-dagars konflikt och en vapenvila med USA:s hjälp kom iranska regimens högste ledare Ali Khamenei äntligen ut ur sitt gömställe med ett videomeddelande. Hans förinspelade videomeddelande var inte en triumfatorisk deklaration utan ett desperat försök att vända ett katastrofalt militärt och politiskt bakslag till en fiktiv seger.

Med över 600 iranier dödade och regimens nukleära infrastruktur i ruiner var Khameneis löjliga berättelser och ihåliga gratulationer ett genomskinligt försök att rädda ansiktet inför en inhemsk och internationell publik som känner till sanningen.

Myten om en ”krossad” fiende

I sitt tal hävdade Khamenei djärvt att ”den sionistiska regimen … nästan förstördes och krossades” av hans regims makt. Detta påstående står i skarp kontrast till den bistra verkligheten på marken. Konflikten ledde till att Irans mest kritiska strategiska tillgångar utsattes för massiva amerikanska bombattacker där landets viktigaste kärnkraftsanläggning i Fordow träffades av bunkerbomber. Medan Khamenei skröt om segern bekräftade internationella observatörer de enorma skadorna. Chefen för FN:s kärnkraftsövervakare, IAEA:s direktör Rafael Grossi, konstaterade att skadorna på Irans kärnkraftsanläggningar ”är mycket, mycket, mycket betydande”. Till och med regimens egen talesman för utrikesministeriet tvingades erkänna att ”våra kärnkraftsanläggningar har skadats svårt, det är helt säkert”.

Den ”hårda örfilen” som var ett samordnat stunt

Kärnan i Khameneis propaganda var påståendet att Iran ”gav USA en örfil” med en missilattack mot Al Udeid-flygbasen i Qatar. Han framställde detta som en betydande vedergällning och ett bevis på att Iran ”har tillgång till viktiga amerikanska centra i regionen och kan agera mot dem närhelst de anser det nödvändigt”. Denna berättelse kollapsade dock när USA:s president Donald Trump avslöjade att attacken var ett i förväg arrangerat stunt. Teheran hade förvarnat om anfallet, vilket gjorde det möjligt för USA att evakuera basen helt och hållet för att säkerställa att det inte fanns några dödsoffer. Det som Khamenei framställde som en styrkedemonstration var i själva verket en noggrant koordinerad teaterföreställning som skulle ge en illusion av vedergällning utan några verkliga konsekvenser.

Khamenei verkade trött och talade med hes röst, och gav bilden av en ledare som var utsatt för stora påfrestningar. Hans trotsiga retorik var en tunn slöja för regimens djupa svaghet.

Den verkliga striden står mellan det iranska folket och regimen

Medan Khamenei spinner retorik och hävdar att han har krossat Israel och levererat en ”hård örfil” till Amerika, så är det iranska folkets och de frihetsälskande rebellernas främsta oro densamma: att störta regimen och etablera en demokratisk republik. Khameneis ihåliga ord kan inte tysta denna uppmaning.

Vapenvilan, som välkomnades av Iranska motståndsrörelsen, har avslutat det utländska kriget, men samtidigt har den klargjort den verkliga konflikt som Iran står inför. Som Maryam Rajavi, den Iranska nationella motståndsrådets ordförande, sade, är krigsslutet ”ett steg framåt för det tredje alternativet: varken krig eller eftergift. Låt Irans folk själva, i ödesstriden, störta Khamenei och diktaturen.” Regimens krigshets och propaganda kan inte maskera dess illegitimitet på hemmaplan. Den verkliga kampen förs inte på främmande stränder utan på Irans gator, där folket längtar efter frihet.