Inledning: Regimens berättelse och förkastande av påtvingade realiteter

Mot bakgrund av Irans nuvarande kris – som nu har antagit globala dimensioner – har Irans framtid och utsikterna till förändring blivit ämnen för en brådskande debatt. Som svar på regimens obevekliga strävan efter kärnvapen, dess destruktiva regionala inblandning, sponsring av terrorism och, viktigast av allt, dess fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna, formulerades det politiska dilemmat under flera år som ett binärt val: eftergift för att åstadkomma en beteendeförändring eller krig. I över fyra decennier var den förhärskande politiken att engagera sig i regimen, underblåst av det fåfänga hoppet om att upptäcka ”moderata” inom dess led och uppmuntra en förändring i dess beteende. Idag är denna strategi helt misskrediterad och det är få som fortfarande försvarar en sådan kurs. Omvänt har den senaste tidens konflikt visat att ett externt militärt ingripande inte heller kan lösa de hot som denna regim utgör.

För 21 år sedan, när debatten om eftergift kontra krig var som mest intensiv, varnade Maryam Rajavi, tillträdande ordförande för Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), för att eftergift oundvikligen skulle leda till krig och erbjöd ett tredje alternativ: att förkasta både eftergift och krig till förmån för förändring genom det iranska folket och dess organiserade motstånd.

Det senaste tolvdagarskriget har återigen bekräftat det tredje alternativet i ett ögonblick då utsikterna till förändring är mer påtagliga än någonsin. Omedelbart efter det senaste eldupphöret sade Rajavi:

”Vapenvilan och krigsslutet är ett steg framåt för det tredje alternativet: varken krig eller eftergift. Låt Irans folk själva, i sin existentiella kamp, störta Khamenei och Velayat-e Faqihs diktatur. Irans folk har genom ett århundrade av kamp och genom att betala det tyngsta priset med successiva uppror förkastat både monarkisk och prästerlig diktatur.”

Den styrande regimen och dess västliga lobbykretsar är följaktligen engagerade i en samordnad kampanj för att främja två falska berättelser:

1. Den islamiska republikens ”oövervinnelighet”, där det hävdas att oppositionen inte kan få den att falla och att en eventuell förändring oundvikligen kommer att leda till kaos och anarki – vilket de hävdar bevisas av tolvdagarskriget, som de presenterar som ett bevis på regimens interna stabilitet.

2. Det spöke som ofta åberopas är att ett regimskifte i Iran skulle utlösa den typ av kaos och kollaps som bevittnats i Irak, Libyen eller Syrien – att landet splittras, att inbördeskrig utbryter och att flyktingvågor utlöses.

Det praktiska resultatet av dessa narrativ är påståendet att det inte finns något verkligt alternativ till regimen. Realism och realpolitik, hävdar de, dikterar således att västvärlden bör fortsätta att vara eftergiven och engagera sig i Teheran, inte i den organiserade oppositionen. Följaktligen framställs det ”tredje alternativet” – en regimförändring som genomförs av folket och det organiserade motståndet – som ren retorik, utan praktisk substans. En närmare granskning av Iran och regionen visar dock på en helt annan verklighet.

A. Irans unika ställning: Historiska, nationella och sociala distinktioner

Till skillnad från de flesta länder i regionen – som uppstod efter det ottomanska rikets kollaps och formades av kolonialmakternas direkta ingripande (särskilt Storbritannien och Frankrike) och dragandet av konstgjorda gränser – har Iran en djupt rotad, oberoende identitet som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Iran är varken en produkt av ”kolonialherrens penna” eller resultatet av ett imperialistiskt sönderfall, utan har konsekvent bevarat sin sammanhållna identitet och nationella struktur genom historiens många omvälvningar. Iran har aldrig blivit en formell koloni, inte ens under sina svåraste stunder.

Inte ens i modern tid har utländska invasioner eller omfattande omvälvningar lyckats undergräva Irans nationella enhet. Varken mongolernas anstormning, arabernas invasioner, de allierades ockupation under andra världskriget eller Rysslands och Storbritanniens direkta politiska och militära interventioner i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – ingen av dem lyckades splittra eller upplösa Irans nationella struktur.

Till skillnad från vissa länder i regionen vars sociala och religiösa strukturer föder sekteristiska kriser, har Irans etniska och religiösa mångfald alltid varit integrerad i en motståndskraftig nationell väv. Medan grannstaternas ”fragmenterade och motsägelsefulla sammansättning” har sått frön till splittring och kris, ofta aktiverad av iranska regimens inblandning eller andra utländska interventioner, har Irans egen sammanhållning bestått.

Till skillnad från vissa länder i regionen vars sociala och religiösa strukturer präglas av interna skiljelinjer och är benägna att drabbas av sekteristiska kriser, har Irans etniska och religiösa mångfald historiskt sett vävts in i en väv av nationell och historisk solidaritet. Medan andra nationers ”fragmenterade och motstridiga sammansättning” har sått frön till splittring och sekteristiska stridigheter – vilket har gjort dem sårbara för destruktiv extern inblandning, såsom den iranska regimen och andra utländska aktörer har gjort i länder som Irak och Libyen – har Irans mångfald förblivit en källa till sammanhållning. Det är faktiskt Velayat-e Faqih-regimen själv – genom att exportera fundamentalism, skapa och stödja ombud och underblåsa etniska och religiösa motsättningar – som har spelat rollen som ”pyroman” och drivit fram instabilitet, våld och kriser i hela regionen. Genom att störta regimen skulle en viktig källa till oro undanröjas, vilket skulle skapa den verkliga grunden för fred och varaktig samexistens i regionen.

Irans olika etniska grupper, inklusive kurder och azerier, har bevarat sin nationella identitet och har alltid betraktat sig som oskiljaktiga från den iranska nationen – en verklighet som skiljer sig fundamentalt från deras motsvarigheter i grannländerna. I Iran är den etniska och nationella solidariteten central: Iranska kurder har, till skillnad från kurder i Irak och Turkiet, inte dragits till separatism. Azerierna har inte bara varit en integrerad del av nationen utan har också styrt Iran under 300 av de senaste 400 åren, och till och med den nuvarande regimens högste ledare är azerier. Två av de tre grundarna av People’s Mojahedin Organization of Iran (PMOI/MEK) 1965 var azerier.

Även i religiöst hänseende är 80-90 procent av iranierna shiamuslimer, men bortsett från historien med förtryckande regimer har religiösa minoriteter – sunniter, kristna, judar, zoroastrier och bahaier – för det mesta levt i fredlig samexistens med majoriteten. Iran har aldrig upplevt något inre krig eller sönderfall, och inte heller har någon del av landet någonsin brutits loss på grund av etniska eller religiösa konflikter. Att territorier som Kaukasus eller delar av dagens Afghanistan skildes från Iran berodde på en utländsk invasion, inte på etniska eller sekteristiska konflikter. Denna djupt rotade historiska, sociala och kulturella kontext gör att alla libyska, syriska eller irakiska scenarier för Iran är grundlösa – påhitt som enbart har utformats i regimens egna propagandakammare och västerländska tankesmedjor.

B. Kollapsen av regimens legitimitet och förmåga

I den nuvarande situationen har regimens politiska och religiösa legitimitet i det närmaste eroderat. Även dess traditionella stödpelare – som delar av prästerskapet och köpmannaklassen – står nu inför en djupgående legitimitetskris. Klyftan mellan folket och staten är större och mer synlig än någonsin tidigare.

Ekonomiskt befinner sig regimen i en fullständig återvändsgränd. En skenande inflation, skyhög arbetslöshet, endemisk korruption och internationella sanktioner har krossat regimens ekonomiska grundvalar och kastat vanliga iranier in i en allt djupare kris. Dessa förhållanden har gett bränsle åt de växande folkliga protesterna.

Inom sin egen maktstruktur och säkerhetsapparat står regimen inför en snabb urholkning av lojaliteten och växande sprickor i leden. Regimens repressiva styrkor lider av utmattning, samtidigt som yttre påtryckningar och upprepade regionala bakslag har gjort regimen mer sårbar än någonsin. Sammantaget driver dessa faktorer systemet mot en punkt utan återvändo och en okontrollerbar undergång.

På den regionala fronten har regimen drabbats av irreparabla strategiska bakslag. Försvagningen och förlusten av dess främsta proxystyrka, Hizbollah i Libanon, de militära slagen mot houthierna i Jemen, det ökande trycket på de Teheranstödda shiamiliserna i Irak och, viktigast av allt, Bashar al-Assads fall – som utgjorde ryggraden i regimens regionala strategi – har alla samverkat till att rasera det som regimen en gång framhöll som sitt ”strategiska djup” och sin politiska sköld. All denna utveckling har drivit regimen allt närmare en punkt där det inte finns någon återvändo och en oåterkallelig kollaps.

C. Den sociala faktorn: De objektiva förutsättningarna för en revolution

Sedan slutet av 2017 har Iran bevittnat flera stora landsomfattande uppror, som signalerar en bred önskan om regimskifte. Protesterna 2017-2018, där folket skanderade ”Reformister, principalister, spelet är nu över!”, återspeglade kollapsen av illusioner om förändring inifrån.

Upproret i november 2019 innebar att Irans lägre klasser gick ut på gatorna och krossade myten om regimens stöd bland de fattiga. Efter ett blodigt tillslag som dödade 1.500 demonstranter svarade upproriska ungdomar med att bränna ner mer än 900 regerings- och säkerhetscentra enligt officiella siffror.

Upproret 2022, som pågick i flera månader över hela landet, var ett utbrott av fyrtio års förtryck, med kvinnorna i spetsen.

Irans ungdomar är motorn i denna rörelse: en generation som till största delen är född efter revolutionen 1979 och som, trots decennier av regimpropaganda och kulturell indoktrinering, inte har några känslomässiga eller ideologiska band till regimen utan ser sin egen framtid i en grundläggande förändring.

Under de senaste åren har sociala rörelser med fokus på ekonomiska missförhållanden blomstrat. Enbart under det iranska året 1403 (21 mars 2024-21 mars 2025) registrerades minst 3 092 protestaktioner av minst 17 yrkesgrupper – lärare, studenter, jordbrukare, lastbilschaufförer, bagare, pensionärer, sjuksköterskor, basarhandlare och andra – över hela Iran. Dessa siffror understryker den stora omfattningen av det sociala missnöjet och samhällets beredskap för transformativ förändring.

Det utbredda deltagandet av kvinnor och ungdomar i spetsen för protesterna, som vi såg under 2022, vittnar ytterligare om samhällets beredskap för förändring och revolution. Å ena sidan har regimen uttömt alla sina strategiska reserver och kan inte lösa några av samhällets problem, å andra sidan har allmänheten nått en brytpunkt och är inte längre villig att tolerera status quo. Dessa explosiva förhållanden garanterar dock inte i sig själva ett regimskifte: endast närvaron av en organiserad, hängiven och självuppoffrande förtrupp kan förvandla denna potential till en faktisk revolution.

D. Den organiserade styrkans roll: MEK, NCRI och motståndsenheterna

Det som verkligen skiljer Irans nuvarande situation från andra länders är förekomsten av en djupt rotad, organiserad och bred motståndsrörelse. MEK (People’s Mojahedin Organization of Iran), med sitt omfattande nätverk i Iran, sex decennier av kamp och stora uppoffringar, tillsammans med NCRI, den äldsta koalitionen i Irans historia (44 år), spelar en central och oersättlig roll i alla utsikter till förändring.

Ofta fokuserar hänvisningar till MEK och NCRI enbart på motståndsgruppernas aktiviteter i Iran, vilket bara ger en partiell bild. Verkligheten är dock en helt annan. MEK och NCRI besitter ett brett spektrum av förmågor inom olika områden, vilket ger dem både kapacitet att störta regimen och att etablera ett demokratiskt alternativ. Några av dessa styrkor beskrivs nedan:

E. Motståndsrörelsens internationella ställning

Internationellt har Iranska motståndsrörelsen – och Maryam Rajavis tiopunktsplan – fått ett stöd utan motstycke. Över 4 000 lagstiftare på andra sidan Atlanten, inklusive majoriteter i USA:s representanthus och i 34 parlament världen över, 137 tidigare världsledare och 80 nobelpristagare har formellt ställt sig bakom tiopunktsplanen och det tredje alternativet, som kräver ett erkännande av motståndsrörelsens rätt att konfrontera IRGC och regimens förtryckarorgan. Tio-punktsplanen, som är inriktad på åtskillnad mellan religion och stat, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen, fria val, avskaffande av dödsstraffet, minoriteters rättigheter och ett Iran utan kärnvapen, har blivit grunden för internationell solidaritet.

F. Det senaste kriget och det tredje alternativets genomförbarhet

Det senaste kriget mellan Israel och den iranska regimen har än en gång visat att även om regimen drabbats av allvarliga slag kan bombningar inte leda till dess fall. Den enda verkliga lösningen förblir det tredje alternativet: förändring genom folket och det organiserade motståndet.

Den obestridliga verkligheten – som 46 års erfarenhet har visat – är att det iranska folket kräver förändring och att fred, stabilitet och lugn i regionen kräver förändring i Iran. Både eftergifter och krig har visat sig oförmögna att reformera eller ersätta regimen. Endast det organiserade motståndet, som förlitar sig på folket, erbjuder en trovärdig, praktisk och legitim väg till förändring. Denna väg kräver varken militär intervention, pengar eller vapen utifrån; den är helt beroende av det iranska folket och ett motstånd vars äkthet, kapacitet och legitimitet har bevisats under de senaste 46 åren.

Den senaste tidens konflikt har bara ytterligare avslöjat den totala bankrutten hos shahens son och monarkisterna, som naivt satte sitt hopp om regimskifte till utländsk intervention och fantiserade om att oroligheterna skulle påskynda regimens fall och öppna portarna för deras triumferande återkomst till Iran. Nu är de djupt desillusionerade och finner att deras ihåliga påståenden och påhittade ”alternativ” är helt irrelevanta i den verklighet som utspelar sig. De har varken en social bas, ett trovärdigt program, någon organisationsstruktur eller ett genuint ledarskap. I själva verket har den allmänna opinionen och samhället i stort vänt blicken mot det organiserade motståndet och dess ledarskap som den enda framkomliga vägen.

Det är ingen tillfällighet att alla höga tjänstemän i regimen – inklusive Khamenei själv – nu talar med påtaglig rädsla och växande oro om MEK:s växande inflytande, Ashrafs omvälvande roll och motståndsgruppernas agerande. Gång på gång betonar de att dessa krafter utgör ett existentiellt hot mot själva regimens överlevnad. Av denna anledning har regimen koncentrerat hela kraften i sin underrättelse-, övervaknings- och förtryckarapparat på hemmaplan – och sina konspirationer och terroristplaner utomlands – mot Iranska nationella motståndsrådet, MEK och motståndsgrupperna.

Slutsats

I motsats till regimens propaganda och dess lobbyisters fabricerade berättelser är det tredje alternativet – att regimen störtas av folket och det organiserade motståndet – inte bara praktiskt, utan också nödvändigt och legitimt. Det är den enda vägen till nationell integritet, frihet, demokrati och återupprättande av fred och säkerhet i Iran och den bredare regionen. Den stigande protestvågen, motståndsenheternas demonstrerade kapacitet, det extraordinära internationella stödet och enigheten i motståndets ledarskap och program är det iranska folkets största nationella tillgångar och deras hopp för framtiden.

Ursprung: https://freeiransn.com/?page_id=517