Fyra minuters läsning
Det var inte bara en reträtt från slagfältet när prästerskapets diktatur gick med på vapenvila med Israel. Det avslöjade även sprickor inom Irans styrande system. Under de dagar som följde försökte regimtjänstemännen hantera de interna konsekvenserna. De ställdes inför diplomatisk förlägenhet och underrättelsebrister. De hanterade också kollapsande förtroende hos allmänheten och stigande oro för oroligheter.
Regimen försöker visa prov på trots utåt. Men dess interna retorik berättar en annan historia. Det är en historia om förvirring och rädsla. Det handlar också om en brådskande strävan att förhindra en kollaps inifrån. Vad säger dessa motstridiga signaler om tillståndet i prästerskapets diktatur efter att vapnen tystnat?
Reträtt på den globala scenen
Regimens FN-ambassadör, Amir-Saeed Iravani, tillfrågades under en CBS-intervju. Han blev frågad om han fördömde uppmaningarna till avrättning av IAEA-chefen Rafael Grossi. Dessa uppmaningar publicerades ursprungligen av Kayhan, en tidning som är lierad med regimens högste ledare Ali Khameneis kontor. Iravani svarade jakande men undvek noga att nämna Kayhan direkt och betonade istället att IAEA:s inspektörer i Iran ”är säkra”. Detta var en subtil åtgärd för att begränsa skadan. Det var inte en offentlig tillrättavisning av extremistgrupperna. Men det visade att Teheran var känsligt nog. Staden tog ett steg tillbaka mitt i den globala upprördheten över avrättningshotet.
Andra tecken på intern omkalibrering följde snart. Utrikesminister Abbas Araghchi nyligen insisterade på att Iran endast skulle inleda förhandlingar om Israel upphörde med sina attacker. Trots detta signalerade en annan hög tjänsteman inom några dagar öppenhet för diplomati. Under säkerhetsrådets möte den 24 juni uppgav Iravani att Iran nu är ”närmare diplomatin än någonsin tidigare” – en markant förändring från den tidigare ståndpunkten att samtal med angriparen var förrädiskt.
Dessa incidenter avslöjade mer än en diplomatisk justering – de avslöjade en regim som är mycket svagare än den låtsas och som i allt högre grad är villig att dra tillbaka hot i ett försök att begränsa följderna.
Underrättelsemisslyckanden och propagandakollaps
Regimens sårbarheter har dramatiskt kommit upp till ytan även utanför den diplomatiska fronten. Arman, en statsansluten tidning, medgav att de senaste drönar- och cyberattackerna sannolikt har sitt ursprung i Iran, vilket väcker brådskande frågor om underrättelseministeriets kompetens. Intern sabotage under krigstid är en sällsynt offentlig förnedring för en regim byggd på omfattande övervakning.
Som svar intensifierade Teheran sin informationskampanj – ett försök att återupprätta narrativ kontroll när den operativa kontrollen gled undan. Centralt för detta var IRIB:s användning av AI-genererade eller återvunna bilder för att dramatisera händelser. Men strategin slog tillbaka: faktagranskare, vakthundar och till och med statsanslutna medier avslöjade filmmaterialet som falskt. Kanalen Chand-Sanye Telegram varnade: ”I tider då allmänhetens förtroende är som lägst suddar sådana åtgärder ut gränsen mellan sanning och fiktion – och det är farligt.”
Ironin är skarp. Eftersom regimen inte kunde säkra sin egen infrastruktur, började den tillverka bilder för att hålla fast vid allmänhetens uppfattning. Istället för att stärka stödet fördjupade bedrägeriet misstro – även bland lojalister – och avslöjade dess propagandamaskineris bräcklighet.
Hård motståndsrörelse och strategisk oordning
Medan en synkroniserad kör ekar mellan regimfraktioner och anslutna medier – och insisterar på styrka, motstånd och fientlighet mot väst – avslöjar själva enhetligheten en orkestrerad linje, inte spontan enighet. Trotsiga röster har blivit högre, med personer som parlamentsledamoten Alaeddin Boroujerdi som förklarar ett fullständigt avbrott i samarbetet med IAEA och anklagar Grossi för partiskhet, medan parlamentsledamoten Fada-Hossein Maleki avfärdar vapenvilan som ”en paus mellan striderna” och varnar för att för tidiga förhandlingar skulle vara ett strategiskt misstag.
Ändå avger regimen också kontrasterande signaler om taktisk omkalibrering. Utrikesministeriets talesperson Esmaeil Baghaei uppgav att ”Iran aldrig lämnade förhandlingsbordet” och sa att samtalen som var planerade i Muscat endast avbröts på grund av israeliska attacker. Samtidigt sa president Masoud Pezeshkian tydligt: ”Om Israel inte bryter mot vapenvilan kommer Iran inte heller att göra det – och vi är redo att sitta vid förhandlingsbordet.” På samma sätt betonade biträdande utrikesminister Majid Takht-Ravanchi att förhandlingarna är beroende av säkerhetsgarantier och framställde regimens öppenhet som villkorad snarare än medgörlig.
Till och med Mashregh News, IRGC:s underrättelseorganisations språkrör, erkände att ”Islamiska republiken … inte har avvisat förhandlingar och har visat beredskap att förhandla” – innan de snabbt fördömde oberoende uppmaningar till diplomati som ”infiltration”. Denna blandning av officiell öppenhet och retorisk repression understryker hur noggrant regimen hanterar sina budskap.
Denna dubbla diskurs – som blandar kontrollerat engagemang med kompromisslöst trots – avslöjar ett ledarskap som är fångat mellan rädslan för internationell isolering och hotet om intern oliktänkande. Det är en balansgång mellan att projicera makt utomlands samtidigt som man övervakar diskursen hemma – ett erkännande av att regimen inte bara är omtvistad utan alltmer osäker på sitt grepp.
Förberedelser inför oroligheter
Parlamentets talman Mohammad-Bagher Ghalibaf avslöjade djupet av regimens inhemska oro när han anklagade utländska fiender för att försöka ”avsluta det de påbörjade genom oroligheter i Iran”. Han varnade för försök att bryta vad han beskrev som det iranska folkets ”enhetliga front”.
Regimens svar har varit att driva på program för ”grannskapsbaserad säkerhet” och utnyttja moskéer för att återupprätta kontroll och sammanhållning. Dessa initiativ återspeglar inte stabilitet, utan en regim som förbereder sig för inhemsk turbulens.
Ett system som konfronterar sin egen kollaps
Klärerregimen kommer ut ur sin senaste regionala konfrontation, inte bara militärt skadad, utan också institutionellt exponerad. Under de senaste två åren har den förbrukat resurser som överstiger de totala oljeintäkterna under hela dess 46-åriga historia – och spenderat allt i ”säkerhetens” namn: kärnvapenupptrappning, ballistiska missilprogram och proxykrigföring. Genom att göra detta har den effektivt dränerat en nation som sitter på toppen av världens femte största energireserver och berövat det iranska folket – de rättmätiga ägarna av denna rikedom – alla anspråk på sin framtid.
Nu, med dessa tillgångar slösade bort och dess krigsprojekt stoppade, står regimen inför ett samhälle som den har förrått i nästan ett halvt sekel. Dess ledare kämpar för att begränsa interna splittringar, undertrycka allmänhetens ilska och kontrollera en berättelse som inte längre håller. Trots alla sina uppvisningar av trots hemsöks den prästerliga diktaturen mindre av sina utländska fiender än av den växande insikten att dess eget folk – och de röda linjer den en gång upprätthöll – redan kan glida ur dess grepp.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 