Teherans nukleära upptrappning, ett desperat utspel av en trängd regim

Iranska regimen har än en gång använt sig av kärntekniska knep och formellt avbrutit allt samarbete med Internationella atomenergiorganet (IAEA). Detta steg, som ratificerades den 25 juni 2025, framställs av Teheran som en styrkedemonstration.

En närmare titt visar dock att det är en genomskinlig och panikartad bluff, en desperat handling iscensatt av den högste ledaren Ali Khamenei för att dölja en djupgående intern svaghet och en existentiell rädsla för kommande internationella sanktioner.

Regimens senaste upptrappning är ett direkt svar på det växande hotet om snapback-sanktioner, som automatiskt skulle återinföra alla tidigare FN-sanktioner som upphävdes genom 2015 års kärnteknikavtal mellan Teheran och världsmakterna. Detta är en möjlighet som prästerskapets regim, som redan är lamslagen av interna kriser, inte har råd med. Regimens utrikesminister Abbas Araghchi förrådde denna rädsla när han varnade för att en europeisk aktivering av snapbacken skulle vara ”Europas största historiska misstag” och göra kärnvapenfrågan ”mycket mer komplicerad och svår”.

De europeiska ledarna är väl medvetna om sitt inflytande. Tysklands utrikesminister har kallat snapback-mekanismen för ett ”verkligt trumfkort”, medan Frankrikes utrikesminister Jean-Noel Barrot uttryckligen sagt: ”Om Teheran vägrar att förhandla om ett strikt och varaktigt ramverk för sin kärntekniska verksamhet som garanterar våra säkerhetsintressen, kommer vi att kunna aktivera denna mekanism.”

Regimens panik förvärras av vetskapen om att dess ”blick mot öster”-politik är värdelös i detta scenario. Som den statliga tidningen Shargh beklagade, så ”möjliggör snapbacken ett ensidigt återinförande av FN-sanktioner … utan vetorätt (för Kina och Ryssland)”. Med en överhängande deadline i slutet av augusti 2025 för Europa att aktivera den 3 månader långa processen beskriver regimens egna medier det som att den är fångad ”i skuggan av avtryckaren”.

Regimen, som står inför ett överhängande hot om total ekonomisk isolering, vänder sig mot IAEA som en ”svag länk” som den kan skrämmas med. Den officiella förevändningen för att avbryta samarbetet – att ”garantera säkerheten för anläggningar och forskare” – är en tunn slöja för de verkliga motiven. Regimen försöker desperat hindra IAEA:s inspektörer från att bedöma den fulla omfattningen av ”förstörelsen” vid kärnkraftsanläggningarna i Fordow och Natanz efter USA:s attacker nyligen. Denna verklighet underströks av USA:s president Donald Trump, som konstaterade att anläggningarna var utplånade, eftersom även IAEA har sagt att de inte kan ta sig in i dem. Genom att blockera inspektörerna hoppas regimen kunna dölja sina militära misslyckanden och vinna tid.

Regimens krigiska retorik i samband med detta drag tjänar bara till att belysa dess desperation. Den 1 juli 2025 hotade Alaeddin Boroujerdi, medlem av parlamentets säkerhetskommission, med att Iran kan behöva anrika uran till 90 procent för sina ”oceangående fartyg”. I samma andetag angrep han grundlöst IAEA:s generaldirektör Rafael Grossi som en ”inkompetent” person som begått ”förräderi” genom att utfärda en ”falsk rapport”. En annan tjänsteman från regimens rättsväsende gick så långt som att föreslå att Grossi skulle ställas inför rätta i sin frånvaro.

Regimen försöker ge en bild av styrka samtidigt som man försiktigt lämnar dörren öppen för framtida förhandlingar. Denna motsägelse visar att Teherans ledning inte agerar utifrån en förtroendeingivande position, utan i stället agerar vilt i hopp om att deras bluff ska avskräcka från det oundvikliga.

Skrämda av utsikterna till nya sanktioner och skakade av sina egna militära och politiska misslyckanden har de tillgripit utpressning. Det internationella samfundet måste se dessa handlingar för vad de är: de sista, desperata utfallen från en sviktande teokrati. Nu är det dags för fasthet, inte eftergivenhet. Den enda framkomliga vägen framåt är att avvisa regimens hot, genomdriva internationella resolutioner och stå vid det iranska folkets och dess organiserade motståndsrörelses sida i deras strävan efter en demokratisk, sekulär och kärnvapenfri republik.

Lämna en kommentar