I efterdyningarna av det senaste 12-dagarskriget är en fråga som allt oftare ställs av internationella analytiker – och som även ekar i vissa statsanknutna iranska medier – följande: Innebär den nuvarande efterkrigstiden, även under en bräcklig vapenvila, en möjlighet för den iranska regimen? Svaret ligger inte i spekulationer, utan i att undersöka hur regimen har reagerat på de mest grundläggande krav som det iranska folket har framfört i över fyra decennier.
Undertryckande i stället för reformer
Redan innan kriget bröt ut var regimen hårt pressad på flera fronter. På den politiska arenan mötte den vågor av protester som utlöstes av sociala, kulturella och ekonomiska missförhållanden – som alla oundvikligen omvandlades till krav på bredare politiska förändringar. Från kvinnors rättigheter till yttrandefrihet har iranierna ihärdigt utmanat regimens förtryckande strukturer.
Ekonomiskt har folket uthärdat år av förvärrad fattigdom, inflation, ojämlikhet och en allt djupare försörjningskris. Internationellt har regimens krigshets och ideologiska äventyrspolitik – under täckmanteln att bygga en så kallad ”shiitisk halvmåne” – inneburit en förödande kostnad för nationen och dränerat resurser som borde ha använts till allmän välfärd.
Även om kriget tillfälligt dämpade protesterna har det underliggande missnöjet inte försvunnit. Det ligger kvar som glöd under ytan, redo att tändas igen med större intensitet än tidigare. Iranierna har med ny klarhet börjat se hur regimens militarism har överskuggat och offrat deras mest grundläggande behov. Detta är inte första gången: historien påminner om hur Iran-Irak-kriget förlängdes i onödan av regimen för att konsolidera makten – till en kostnad av mer än en biljon dollar i nationella resurser.
Krig som ett verktyg för förtryck
I stället för att ta itu med dessa missförhållanden utnyttjar regimen krigets efterdyningar som en täckmantel för att stärka sitt grepp om makten. Den har satt in revolutionsgardet, Basij-milisen och polisstyrkor i massor på gatorna i syfte att injaga fruktan och förhindra eventuella uppror. Officiella medier har varnat för att framtida protester kan bli mycket mer destruktiva än de tidigare, vilket är en återspegling av regimens egen rädsla.
I åratal har regimen slösat bort alla möjligheter till genuina reformer. Den har systematiskt stängt alla vägar till fredlig förändring och inte lämnat något utrymme för att folkets krav ska kunna tillgodoses. Som svar på detta har regimens högste ledare Ali Khamenei valt att öka förtrycket, vilket har lett till en eskalerande atmosfär av rädsla och hot. Men denna strategi är kortsiktig och farlig. Den kommer i slutändan att slå tillbaka och utlösa nya och potentiellt mer organiserade former av motstånd och oroligheter.
Regimen i kris
Ett annat mål med Khameneis nuvarande strategi är att begränsa de allt djupare interna sprickorna inom själva regimen. Kriget har lämnat betydande skador efter sig – inte bara materiellt utan även psykologiskt. Många inom regimen har insett att regimen, trots åratal av propaganda, har liten kontroll över sitt eget luftrum, för att inte tala om regionen. Myten om regimens militära överlägsenhet har kollapsat och 46 år av självförhärligande berättelser har krossats.
Som ett resultat av detta intensifieras rivaliteten mellan olika fraktioner och maktkamperna. I en nyligen publicerad artikel i den statliga tidningen Jomhuri Eslami, daterad den 1 juli, kritiserades vissa personer inom regimen och man efterlyste åtgärder mot dem som ”låtsas vara ideologiska ledare för systemet” samtidigt som de undergräver det inifrån. Sådana uttalanden avslöjar en växande paranoia och förlust av sammanhållning bland den styrande eliten.
Ett samhälle på gränsen
Trots alla dessa interna utmaningar är regimens största rädsla fortfarande folket självt. Den explosiva karaktären hos det iranska samhället – nu mer medvetet och mer beslutsamt än någonsin – har blivit regimens mest akuta bekymmer. Khamenei gör allt som står i hans makt för att undertrycka denna stigande våg och mobiliserar alla tillgängliga säkerhetsstyrkor för att förhindra det som han vet är oundvikligt.
Situationen har blivit så instabil att många tror att det bara behövs en enda gnista för att utlösa en landsomfattande explosion. Den 30 juni citerade statliga Didar News Parvaneh Salahshouri, en tidigare parlamentsledamot, som på ett skarpt sätt beskrev landets nuvarande tillstånd: ”Iran är för närvarande som en slumrande vulkan. Varje ryck, varje obehaglig händelse, varje gnista kan leda till en explosion.”
Budskapet är tydligt: efterkrigstiden är inte en möjlighet för regimen att återuppbygga eller reformera – det är en tid för räkenskap. Det iranska folket är mer medvetet än någonsin om hur deras framtid har kapats av en regim som investerat i krig, förtryck och ideologisk expansion. Och medan regimen klamrar sig fast vid makten genom rädsla, står den på en allt bräckligare grund.
Förr eller senare kommer den slumrande vulkanen att få ett utbrott.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 