Iran står idag på randen till total kollaps. Från förgiftad luft och uttorkad jord till folkets trasiga själar och kroppar bär varje hörn av landet ärren efter mullornas styre under mer än fyra decennier. Denna förödelse uppstod inte över en natt. Den är inte resultatet av en enda misslyckad politik eller ens ett decennium av dåligt styre. Det är följden av en ihållande, skiktad ackumulering av kriser som har sträckt sig över hela mullornas regim – var och en av dem lägger tyngd på en redan sönderbruten nation.
Ekonomin är inte bara vacklande, den kippar efter andan med hjälp av konstgjord livsuppehållande behandling. Den skenande inflationen har halverat realinkomsterna under de senaste tio åren. Grundläggande behov är oöverkomliga. Ett sönderfallande utbildningssystem – politiserat, underfinansierat och urholkat – har berövat en hel generation kritiskt tänkande, kreativitet och möjligheter.
Miljön, som en gång var en symbol för Irans naturrikedom, håller snabbt på att försvinna. Floder, våtmarker och sjöar håller på att avdunsta. Landhöjningen slukar landets stadskärnor i tysthet. Det som återstår är inte bara miljöförstöring – det är en föraning om kollaps.
Det handlar inte om isolerade tragedier eller tekniska felsteg, utan om omisskännliga tecken på ett systemfel. Psykiska och emotionella kriser präglar nu iraniernas vardag. Enligt den officiella hälsostatistiken lider en av fyra av någon form av psykisk störning. Depression, ångest och en växande känsla av värdelöshet hemsöker landets ungdomar.
Det som började som en liten elitmigration har blivit en obeveklig exodus. Tiotusentals läkare, ingenjörer, forskare och akademiker från Irans mest prestigefyllda universitet flyr varje år i jakt på hopp. För många har tanken på att bygga upp ett liv i hemlandet blivit otänkbar.
Den här generationen är inte som de tidigare. Inte för att den gör anspråk på överlägsenhet, utan för att den är född och uppvuxen i en annan verklighet – en verklighet som präglas av ständig kris. De växte upp mitt i ekonomisk oro, politiskt förtryck och en djupgående meningskris.
När ingen offentlig institution är pålitlig, när utbildningen är avskalad från kvalitet, när statliga medier är synonyma med propaganda och när meriter inte har något värde på vägen till framgång, tvingas den unge iraniern att fråga sig: Varför ska jag stanna? Varför ska jag sträva? För vilken framtid?
Och ändå, mitt i denna förtvivlan, sker ett kraftfullt uppvaknande. Den nya generationen har anammat verkligheten. Illusionen om reformer har försvunnit. Regimens lögner har inte längre någon resonansbotten. Idag, mer än någonsin, talar folket revolutionens språk.
Det landsomfattande upproret 2022 avslöjade denna sanning för världen. Parollerna i den rörelsen vädjade inte om reformer – de krävde regimskifte. De talade om en ny era. Ett land fritt från teokratisk tyranni. Det var inte bara trotsiga ramsor. De var avsiktsförklaringar. Och bakom denna avsikt står en vital kraft: Motståndsenheterna – gräsrotsceller i det organiserade motståndet som har blivit ryggraden i Irans interna kamp.
Motståndsenheterna, som är verksamma i städer och byar över hela landet, stärker unga iranier. De ger inte bara ideologisk klarhet och praktisk utbildning, utan också känslomässig solidaritet. Genom dessa nätverk har ungdomarna lärt sig värdet av organisation, nödvändigheten av disciplin och kraften i enighet.
Även tekniken har blivit ett instrument för motstånd. I händerna på denna digitalt flytande generation används den för att avslöja lögner, organisera protester, sprida sanning och upprätthålla hoppet. Dessa ansträngningar bygger grunden för Irans demokratiska framtid – sten för sten, sinne för sinne.
Denna generation av frihetsälskande ungdomar stöds av en bredare rörelse, av ett motstånd som aldrig har vacklat i sin tro på att Iran kan resa sig igen.
Så hur skapar man en ny morgondag ur askan av förstörelse? Svaret finns inte i mirakel eller i tomma löften från utländska makter. Det ligger i obeveklig kamp – genom nätverkande, lagarbete och kollektiv identitet.
Att återuppbygga framtiden innebär inte att återställa det som en gång var. Det innebär att föreställa sig det som ännu aldrig har funnits: ett rättvist, öppet och fritt Iran. Detta är uppdraget för en generation som, trots att den är sårad och trött, förblir obruten. Det är en generation som har öppnat sina ögon mitt i ruinerna. De är framtidens arkitekter. Och de väntar inte. De reser sig.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 