Den iranska regimen intensifierar sitt krig mot politiska fångar och släpper lös en våg av bortföranden, tortyr och avrättningar i sina fängelsehålor. Denna brutala kampanj, som genomförs under Massoud Pezeshkians presidentskap, är inte en styrkedemonstration utan en kalkylerad strategi som föds ur regimens djupa rädsla för en trotsig befolkning och dess organiserade motstånd. Den eskalerande terrortaktiken inne i fängelserna skapar en atmosfär som påminner om sommaren 1988 och signalerar till världen att ett nytt brott mot mänskligheten kan vara nära förestående.

En allvarlig varning inifrån fängelsemurarna

En skrämmande varning har dykt upp från hjärtat av regimens fängelsesystem. I ett brev nyligen från Ghezel Hesar-fängelset slog den politiske fången Ali Moezi larm och ställde den skrämmande fråga som aktivisterna funderar på: ”Är ett brott liknande sommaren ’67 (1988) på väg att inträffa?”

Moezi skriver att regimens agerande drivs av dess ”obegränsade rädsla … för den slutliga striden med folket i det kommande upproret”. Han beskriver ett systematiskt mönster av förtryck, inklusive en ökning av antalet avrättningar, bortförande och påtvingat försvinnande av PMOI-anknutna fångar som Ali Younesi, Bijan Kazemi och Arghavan Fallahi, och dödsdomar mot mer än ett dussin PMOI-anhängare. Han hävdar att regimen inte längre bara kämpar mot PMOI:s förtrupp utan nu står inför ”de allt fler motståndsenheterna och de ’tusen Ashrafs’” och att den fruktar att dess grundvalar kommer att svepas bort i slutstriden.

Förtryckets ansikte: Arghavan Fallahis påtvingade försvinnande

Fallet med Arghavan Fallahi, en 24-årig kvinnlig politisk fånge, ger en skakande inblick i regimens grymhet. Hon greps i Teheran den 26 januari 2025 och hölls isolerad på den ökända avdelning 241 i Evin-fängelset. Under sex månader fick hon utstå obevekliga förhör och psykisk tortyr samtidigt som hon förvägrades all kontakt med sin familj.

Efter denna prövning förflyttade myndigheterna henne först till Fashafuyeh-fängelset och sedan till en okänd plats, där hon utsattes för påtvingat försvinnande. Arghavans förföljelse understryker regimens generationsbrutalitet; hennes far, Nasrollah Fallahi, var politisk fånge på 1980-talet och avtjänar för närvarande ett femårigt fängelsestraff. Kvinnokommittén i Iranska nationella motståndsrådet har uppmanat till ett brådskande internationellt ingripande för att fastställa var hon befinner sig och säkra hennes frigivning.

En bredare kampanj av statligt sanktionerade mord

Dessa enskilda terrordåd är en del av ett större, samordnat angrepp. Den 26 juli 2025 stormade över 100 beväpnade vakter de politiska fångarnas avdelning i Ghezel Hesar-fängelset i en brutal militärliknande räd. Deras uppdrag var tydligt: mord och hot. Under attacken släpades PMOI:s medlemmar Behrouz Ehsani och Mehdi Hassani till isoleringscell och avrättades. I en ytterligare handling av fördärv vägrar regimen att återlämna deras kroppar, i syfte att förhindra offentlig sorg och dölja sina brott.

Razzian användes också för att tvångsförvisa Saeed Masouri, en av Irans mest långvariga politiska fångar och en symbol för trots. Regimen, som är livrädd för sanningen, har sedan dess infört en fullständig mörkläggning av information om fängelset. När oroliga familjer samlades vid fängelseportarna den 27 juli möttes de av en mur av tystnad. Denna brutalitet är en desperat handling av en regim som är livrädd för att ställas till svars. Internationell tystnad och passivitet kommer bara att tolkas som ett grönt ljus för mer slakt. Det är dags för världen att agera nu, för att rädda liv och stödja det iranska folkets strävan efter frihet.