Rom blev epicentrum för ett internationellt upprop för frihet den 31 juli 2025 då politiska ledare, diplomater, människorättsförespråkare och policyexperter från hela världen samlades för den tredje sessionen av Free Iran World Summit 2025. I en kraftfull uppvisning av solidaritet fördömde de Teherans eskalerande våg av avrättningar, fördömde decennier av brott mot mänskligheten och underströk rollen för Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) och dess ledande kraft, Iranska Folkets Mojahedin (PMOI/MEK), som det enda organiserade demokratiska alternativet som kan åstadkomma förändring.
Talare efter talare hyllade den iranska motståndsrörelsens uthållighet, modet hos Motståndsenheterna i Iran och Maryam Rajavi:s tiopunktsplan som den slutgiltiga färdplanen för att upprätta en fri, demokratisk, icke-kärnvapenbaserad republik, fri från tyranni och religiös diktatur. Krav på rättvisa för offren för tidigare och nuvarande avrättningar, inklusive 1988 års massaker och denna veckas mord på PMOI-hjältarna Behrouz Hassani och Mehdi Hassani, ekade genom salen och gav ett tydligt budskap: regimskifte genom det iranska folket och deras organiserade motstånd är oundvikligt – och världen måste stå med dem.
Den italienske senatorn och tidigare utrikesministern Giulio Terzi inledde med en hyllning till folket i Ashraf 3 och kallade dem ”extraordinära” i sitt engagemang för frihet. Han fördömde starkt det ”fruktansvärda mörkret 1988” då ”minst 30 000 PMOI medlemmar avrättades under en enda månad” och kallade det ”ett av de mörkaste kapitlen i Irans och mänsklighetens historia”. Han konstaterade att dessa brott förblir ostraffade och krävde internationella åtgärder: ”Det är hög tid för rättvisa. Regimens våld mot sitt eget folk är oändligt.”
Charles Michel, Belgiens tidigare premiärminister och Europeiska rådets ordförande (2019-2024), höll en känslosam hyllning till den iranska motståndsrörelsen och beskrev dess mod som en inspiration för demokrater världen över. ”Ert mod, er energi och er motståndskraft inspirerar oss alla”, sade han och konstaterade att decennier av förtryck inte hade lyckats tysta det iranska folket. ”Från Teherans gator till Ashraf 3, en kraftfull röst höjs om och om igen och vägrar att tystas.”
Michel avvisade regimens berättelse om att oppositionen saknar legitimitet: ”De fortsätter att säga att ni inte är organiserade. De fortsätter att säga att ni inte är trovärdiga. Men deras obevekliga besatthet av att förtrycka och angripa er visar på raka motsatsen. Ni är organiserade, ni är trovärdiga och ni representerar starkt det iranska folket.”
Han lovordade NCRI:s tiopunktsplan som en plan för demokrati och betonade att den erbjuder ”trosfrihet, jämställdhet mellan könen, rättsstatsprincipen och ett kärnvapenfritt Iran som lever i fred med sina grannar”. Michel avslutade med ett samlande rop: ”Det finns ett demokratiskt alternativ. Den enda vägen framåt är att stödja det iranska folket och deras organiserade motstånd. Låt oss välja ett fritt Iran.”
Michèle Alliot-Marie, tidigare fransk inrikes-, försvars-, utrikes- och justitieminister, påminde toppmötet om att hon för mer än ett decennium sedan varnade för farorna med att ett icke-demokratiskt Iran skulle skaffa kärnvapen. ”Faran”, sade hon, ”är inte tekniken i sig, utan att den finns i händerna på en aggressiv, teokratisk diktatur.”
Hon lyfte fram Teherans upprepade brott mot internationella åtaganden: ”Vi vet att mullornas regering inte på något område har respekterat sina åtaganden – inte i kärnvapenfrågor, inte i fråga om terrorism, inte i fråga om mänskliga rättigheter.” Hon uppmanade de demokratiska nationerna att överge illusionerna om reformer och agera samstämmigt: ”Ingen utländsk militär intervention kan lösa ett politiskt problem, men det kan inte heller självbelåtenhet. Endast det iranska folket kan avgöra sin framtid genom fria val, och Maryam Rajavi bär det projektet med klarhet och mod.”
Alliot-Marie underströk att NCRI:s plattform förkroppsligar universella demokratiska värderingar och tillade: ”Er plan är grundad på frihet, jämlikhet och slutet på förtrycket. Vi måste hjälpa er att bygga denna väg.”
Matteo Renzi, tidigare premiärminister i Italien, uttryckte stolthet över att vara värd för toppmötet Free Iran i Rom och hyllade de avrättade PMOI-medlemmarna Mehdi och Behrouz Hassani: ”De dog för er och vår frihet. Vi kommer inte att glömma deras namn.”
Renzi betonade att både krig och försoning har misslyckats som vägar till förändring i Iran: ”Det enda sättet är regimskifte genom det iranska folket och dess organiserade motstånd. Detta är det svåraste sättet, men det är det enda sättet.”
Han uppmanade européerna att inte upprepa tidigare misstag genom att missbedöma Irans auktoritära ledare och ignorera folkets vilja. Renzi hämtade inspiration från iranska ungdomar och NCRI:s vision och avslutade med att säga ”Iran är inte massakrernas land utan en stor civilisation, en demokrati före Grekland självt. Nu är det dags för demokrati, för rättvisa, för fred. Det här är tiden för ett fritt Iran.”
James Cleverly, f.d. brittisk utrikesminister, betonade att ett hållbart ledarskap för Iran måste komma från landets eget folk: ”Ett ledarskap som påtvingas från utlandet kan inte ge en varaktig lösning. Det måste komma från folket och vara ansvarigt inför dem.”
Han hyllade modet hos iranska kvinnor och studenter som kräver frihet och sade ”Jag hyser stor beundran för de unga kvinnor och män i Iran som inte begär något mer än det som andra tar för givet: en röst, respekt och lika rättigheter.” Cleverly klargjorde att världssamfundets krav är enkla men grundläggande: ”Allt vi vill, allt ni vill, allt världen borde vilja är att Iran ska vara fritt – fritt från förtryck på hemmaplan, fritt från att sponsra terrorism utomlands, fritt från kärnvapenhot.”
Dr. Javaid Rehman, FN:s tidigare särskilda rapportör om mänskliga rättigheter i Iran, skickade ett videomeddelande till toppmötet. Dr. Rehman levererade en skrämmande varning om att Teheran förbereder en ny massdöd av politiska fångar: ”Den 7 juli uppmanade ett statligt organ öppet till en upprepning av 1988 års massaker. Det finns en verklig rädsla för massavrättningar idag.”
Han påminde om sina slutsatser från 2024 som dokumenterade ”summariska, godtyckliga, utomrättsliga avrättningar som utgör brott mot mänskligheten och folkmord”, och sa: ”Regimen har använt dödsstraffet som ett vapen för att utrota oliktänkande. Det internationella samfundet misslyckades med att agera 1988. Det får inte misslyckas igen.”
Rehman uppmanade FN:s medlemsländer att inrätta en internationell utredningsmekanism för att ställa förövarna till svars och förhindra ”ännu en tyst och orapporterad massaker som 1988”.
Carla Sands, USA:s tidigare ambassadör i Danmark, uppmanade världens ledare att bryta decennier av tystnad: ”Vi måste stå vid det iranska folkets sida i deras strävan efter frihet. Var och en av oss måste stå upp mot mullorna och med folket när de kastar av sig denna barbariska regim.”
Hon berömde NCRI och MEK för att ha byggt upp en tydlig färdplan: ”De har ett omfattande nätverk av motståndsenheter som riskerar sina liv under förtrycket. Deras tiopunktsplan utlovar yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen, åtskillnad mellan religion och stat samt ett Iran utan kärnvapen som söker fred.”
Amb. Sands betonade att det internationella samfundet måste sluta vara tillmötesgående mot regimen: ”De som motsätter sig ett regimskifte förespråkar mullorna och deras globala terrorism. Tiden är nu inne att stödja det iranska folkets rätt till självbestämmande.”
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 