I en kraftfull uppvisning av samordnat trots mot den styrande teokratin inledde politiska fångar i 48 av Irans mest ökända fängelser en massiv hungerstrejk tisdagen den 5 augusti, vilket markerade den 80:e veckan i rad av kampanjen ”Tisdagar utan avrättningar”. Samtidigt svepte en våg av folkliga protester genom dussintals städer över hela landet, där medborgare gick ut på gatorna i solidaritet och visade på ett obrytbart band mellan motståndet i fängelsehålorna och upproret på gatorna.
Den enade aktionen kommer mitt i en skrämmande ökning av regimens användning av dödsstraff och medeltida tortyr. Under veckan som ledde fram till protesten avrättade myndigheterna minst 30 fångar, varav två kvinnor, och genomförde en offentlig hängning. I en särskilt barbarisk handling amputerade regimen fingrarna på tre fångar i Urmia-fängelset, en åtgärd som fördömdes av Amnesty International som ”en kugge i en tortyrmaskin” och av FN:s särskilda rapportör Mai Sato som ”omänsklig och förnedrande”.
Motståndets hjärta: ett budskap från fängelserna
I sitt 80:e veckouttalande, som offentliggjordes den 5 augusti, förklarade de strejkande fångarna att regimens brutalitet är en kalkylerad strategi för att kväsa ett samhälle som är rastlöst efter frihet. ”Vi tror att målet med att trappa upp avrättningar, förtryck, att hugga av händer och att tillämpa naket och oupphörligt våld inte är något annat än att injaga skräck och rädsla och att tysta samhället”, står det i uttalandet. Fångarna kopplade trotsigt sin kamp till Irans långa strävan efter frihet och noterade att dagen sammanföll med 119-årsdagen av den konstitutionella revolutionen.
Kampanjen har nu utvidgats till 48 fängelser, inklusive Ghezel Hesar (enhet 1, 3 och 4), Karaj Centralfängelse, Greater Tehran Prison, Evin-fängelset och anläggningar i större städer som Mashhad, Isfahan, Shiraz, Tabriz, Ahvaz och Sanandaj.
Regimens brutala svar: räden mot Ghezel Hesar-fängelset
Regimen har svarat på fångarnas organiserade motstånd med extremt våld. Den 26 juli genomförde förtryckande vakter och säkerhetsagenter en brutal räd mot politiska fångar på avdelning 4 i Ghezel Hesar-fängelset. De misshandlade brutalt viktiga medlemmar av kampanjen innan de förflyttade dem till isoleringscell i högsäkerhetsfängelset enhet 3.
Några av dem återvände efter fem dagar, men fem politiska fångars öde och vistelseort är fortfarande okänd: Luqman Aminpour, Hamzeh Savari, Reza Salmanzadeh, Sepehr Emamjomeh och Mostafa Ramezani. Tillståndet för en annan framstående fånge, Saeed Masouri, beskrivs som ”mycket oroande”. Han hålls isolerad i en cell på Qezelhesars specialenhet 1 efter att fängelset i Zahedan vägrat acceptera hans förflyttning. Trots attacken förblir fångarna obekymrade. ”Vi… hyllar motståndet och ståndaktigheten hos våra dödsdömda och kämpande kamrater”, skriver de i sitt uttalande.
Folkets uppror: solidaritet på gatorna
Fångarnas uppmaning till motstånd fick ett rungande svar från det iranska folket. Protester bröt ut i dussintals städer, bland annat Teheran, Mashhad, Shiraz, Rasht, Sanandaj, Isfahan, Tabriz och Kermanshah. Demonstranterna bar plakat och skanderade slagord som direkt ifrågasatte regimens auktoritet:
a) ”Bödelsregeringen måste störtas!”
b) ”Politiska fångar måste friges!”
c) ”Detta är det slutgiltiga budskapet: om ni avrättar kommer det att bli ett uppror!”
I spetsen för dessa protester gick de modiga familjerna till politiska fångar, som har blivit en symbol för motståndet. Mödrar och fäder höll upp skyltar med texten ”Avrätta inte våra barn” och ”Irans barns rätt är inte att avrättas”. Familjer till dödsdömda fångar, som Vahid Baniamerian, Pouya Ghobadi och Akbar Daneshvarkar, sågs leda demonstrationer i flera städer och krävde att de orättvisa domarna omedelbart skulle upphävas. Deras närvaro har förvandlat kampanjen till en landsomfattande rörelse som har slagit rot djupt i det iranska samhället.
En regims strategi rämnar
Det synkroniserade trotset inifrån fängelserna och på gatorna innebär ett betydande strategiskt misslyckande för den iranska regimen. Dess främsta kontrollverktyg – galgen – injagar inte längre rädsla utan ger istället bränsle till en organiserad, landsomfattande rörelse för förändring. Sammansmältningen av fångarnas hungerstrejker med de folkliga gatuprotesterna visar på en ny nivå av sammanhållning och beslutsamhet bland det iranska folket. Deras tydliga och enade budskap är att de inte kommer att tystas och att de inte kommer att sluta förrän regimens tortyr- och avrättningsmaskineri har avvecklats och ett fritt och demokratiskt Iran har etablerats.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 