En nyligen publicerad artikel i den statliga iranska tidningen Farhikhtegan har återigen avslöjat prästerskapets våldsdrivna ideologi och dess politik att fysiskt eliminera politiska motståndare. Tidningen försvarade massavrättningarna 1988 – då mer än 30 000 politiska fångar, främst medlemmar och anhängare av Folkets Mojahedin organisationen (PMOI/MEK), slaktades – som ”lämpliga och nödvändiga” och till och med som ett exempel på ”stor diskretion” i hanteringen av oliktänkande.
I sin utgåva den 12 augusti åberopade Farhikhtegan fallet med den politiske fången Behrouz Ehsani Eslamlou för att hävda att ”hur lämpligt och med stor omsorg avrättningen av delar av terroristgruppen [PMOI] 1988 genomfördes”. Tidningen hävdade vidare att om de politiska fångarna inte hade avrättats skulle ”terrorcellerna i [PMOI:s] projekt Tusen torg ha mångdubblats i dag; historien måste läsas utifrån dokumentens perspektiv”.
Tidningen, som är knuten till regimens högste företrädare Ali Akbar Velayati, angriper oppositionen – i synnerhet PMOI – samtidigt som massavrättningar inte bara framställs som legitima utan som nödvändiga för att ”upprätthålla säkerheten”. Denna retorik understryker att 1988 års massaker inte var en isolerad händelse utan en del av regimens pågående strategi för organiserat förtryck.
Internationella varningar för att historien upprepar sig
Vid Free Iran 2025 Summit i Italien varnade professor Javaid Rehman, tidigare FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter i Iran (2018-2024), för att det fortsatta glorifierandet av massmord pekar på en verklig risk för att historien upprepar sig.
Rehman uttryckte solidaritet med familjerna till de nyligen avrättade politiska fångarna Mehdi Hassani och Behrouz Ehsani:
”De hade torterats, utsatts för misshandel, inklusive misshandel och långvarig isolering, och deras familjer hotades med skada för att få fram framtvingade erkännanden. De utsattes för en fullständigt orättvis, godtycklig och summarisk rättegång där de nekades tillgång till advokat och de dömdes av den ökända revolutionsdomstolen i Teheran.”
Rehman hänvisade också till en ledare den 7 juli 2025 från den IRGC-anknutna nyhetsbyrån Fars med titeln ”Varför 1988 års avrättningar bör upprepas”. Ledaren hyllade massmorden och uppmanade öppet till att de skulle upprepas mot nuvarande fångar och likställde politisk oenighet med ett säkerhetshot som skulle bestraffas med avrättning ”i stil med 1988”.
”Dessa statsstödda uttalanden utgör en farlig prognos för regimens avsikt att upprepa de grymma brott som begicks mot det iranska folket 1988”, sade Rehman. ”Det finns redan en verklig rädsla för massavrättningar bland politiska fångar, inklusive Saeed Masouri, som har suttit fängslad i 25 år utan en enda dag av permission.”
Enligt Rehman har den iranska regimen sedan den grundades systematiskt använt dödsstraff och massavrättningar som verktyg för förtryck och rädsla. I sin slutrapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter kategoriserade han vågen av godtyckliga och utomrättsliga avrättningar mellan 1979 och 1988 som ”brott mot mänskligheten” och till och med som ”folkmord”.
En uppmaning till brådskande internationella åtgärder
Rehman uppmanade till ett omedelbart globalt ingripande för att förhindra en upprepning av dessa grymheter:
”Det internationella samfundet misslyckades med att agera 1988. Det får inte misslyckas igen. Ansvaret för att förhindra att dessa grymheter upprepas vilar på FN och dess medlemsländer. En internationell mekanism för utredning och ansvarsutkrävande är nu viktigare och mer brådskande än någonsin.”
Farhikhtegan-artikeln, tillsammans med liknande uppmaningar från Fars News, fungerar som en skrämmande påminnelse om att regimens politik med masseliminering av politiska motståndare fortfarande är aktiv – och att utan internationellt ansvarsutkrävande kan brotten från 1988 upprepas i ännu större skala.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 