Iran är på väg mot en historisk omvälvning 2025, då en landsomfattande våg av motstånd länkar samman rösterna från politiska fångar med den överväldigande majoriteten av medborgare som är utmattade av decennier av tyranni. Under den enande parollen ”Nej till avrättningar” har denna koppling blivit en samlingspunkt för en nation som är fast besluten att söka rättvisa och återta sin framtid.
Avrättningar har varit en konstant under mullornas styre, men deras nuvarande omfattning avslöjar en omisskännlig verklighet: rädslan förtär de högsta maktnivåerna. Enbart under det persiska kalenderåret 1403 (mars 2024-mars 2025) genomförde regimen 1106 avrättningar – i genomsnitt tre personer per dag. Takten har accelererat under innevarande år i takt med att de politiska, sociala och ekonomiska kriserna tilltagit.
Den 28 juni 2025 meddelade Volker Türk, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, att minst 612 avrättningar hade registrerats bara under första halvåret 2025 – mer än dubbelt så många som under samma period 2024. Denna chockerande siffra understryker inte bara omfattningen av brottet utan också regimens desperation.
Syftet är tydligt: att genom dödsstraffet bevara regimens grepp om makten och skapa ett klimat av rädsla och underkastelse. Men ökningen av antalet avrättningar är inte ett tecken på styrka – det är ett erkännande av svaghet. Den återspeglar ledarskapets akuta rädsla för en social explosion, som drivs på av inhemsk oro, regionala spänningar och internationell isolering.
Varje avrättning, i synnerhet av politiska fångar, fungerar som en gnista som ger näring åt den allmänna upprördheten. Långt ifrån att kväva oliktänkande stärker dessa mord både fångarnas och allmänhetens beslutsamhet. Bakom murarna i Evin, Qarchak, Fashafuyeh, Ghezel Hesar och andra ökända fängelser bryter motståndets röster igenom, når ut på gatorna och ekar över hela världen.
I hjärtat av detta motstånd finns rörelsen ”Nej till avrättningar på tisdagar”, som föddes inom fängelsemurarna och nu är en kraftfull symbol för nationellt motstånd. Kampanjen har positionerat politiska fångar som ledare i kampen mot regimens dödsmaskin, samtidigt som den har väckt internationell uppmärksamhet. Genom kampanjen uppmanar fångarna globala ledare och institutioner att villkora alla kontakter med Teheran med att dödsstraffet avskaffas.
I dagens Iran står den centrala striden mot en regim som styr genom avrättningar. För ett folk som har utstått decennier av förtryck är avvecklingen av denna dödsapparat mer än ett politiskt krav – det är ett moraliskt imperativ. Kampen mot dödsstraffet har blivit en angelägen fråga för stunden, som förenar röster inom och utanför landet.
Det kan inte finnas någon kompromiss med dödens politik. Den enda vägen framåt är ett orubbligt motstånd tills avrättningsmaskineriet är nedmonterat. Denna kamp är mer än opposition – det är källan till en ny social kraft, en kraft som kan bryta förtryckets cykel och påskynda regimens fall.
I dag blir den ständiga tickningen av ett historiskt ögonblick allt starkare. De stupades blod och de fängslades skrik lyser upp Irans horisont och förebådar löftet om en morgon utan avrättningar.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 