Den iranska regimens långvariga strategi att bedra och förhala sitt kärnkraftsprogram har äntligen nått en återvändsgränd. Med europeiska makter redo att utlösa ”snapback”-mekanismen för att återinföra alla FN-sanktioner står det religiösa regimen inför sin mest betydande diplomatiska kris på flera år. Misslyckandet med de sista förhandlingarna i Genève har inte bara bekräftat Teherans internationella isolering, utan också utlöst en hård maktkamp inom de styrande fraktionerna och blottlagt ett ledarskap som är förlamat, trängt i ett hörn och inte har något annat att komma med än tomma hot. Krisen avslöjar en regim som har hamnat i en självskapad fälla, där varje steg – vare sig det är reträtt eller trots – påskyndar dess egen interna kollaps.

Slutet på resan: diplomatisk isolering och en misslyckad strategi

I åratal har regimen spelat ett utdraget spel och använt ändlösa förhandlingar för att främja sina olagliga kärnvapenambitioner utan att göra några verkliga eftergifter. Det spelet är nu över. Ett sista möte i Genève på tisdagen mellan representanter för regimen och E3-länderna (Frankrike, Tyskland och Storbritannien) slutade utan resultat, eftersom den iranska delegationen inte lade fram några trovärdiga förslag.

Européerna hade ställt ett tydligt ultimatum: återuppta förhandlingarna med USA om ett nytt kärnavtal och ge FN:s inspektörer full tillgång till sina anläggningar och sina lager av 60 % anrikat uran senast den 31 augusti. Regimens vägran att följa detta lämnade E3 inget annat val än att återinföra förödande FN-sanktioner, ett steg som förväntas redan på torsdag. Denna diplomatiska återvändsgränd är det direkta resultatet av en strategi som har misslyckats fullständigt.

Kaos i hemlandet: hotet om sanktioner utlöser våldsamma interna stridigheter

Det analkande sanktionshotet har kastat regimens interna maktstruktur i kaos och blottlagt djupa sprickor och en total brist på samstämmiga reaktioner. I Teheran har en bitter fejd brutit ut i Majlis (parlamentet) över beslutet att åter släppa in IAEA-inspektörer i landet. Parlamentsledamöter anklagar öppet utrikesministeriet för förräderi för att ha trotsat en parlamentarisk lag som uttryckligen upphävde allt samarbete med IAEA.

En parlamentsledamot, Morteza Mahmoudi, anklagade utrikesministeriet för att ha ”trampat på parlamentets officiella lag om upphävande av samarbetet med IAEA och officiellt ägnar sig åt kontakter och samarbete med inspektörerna”. En annan parlamentsledamot, Amirhossein Sabeti, kallade ett eventuellt avtal med IAEA för en ”katastrof” och varnade: ”Om detta är sant måste vi gråta bittert… Vår nationella säkerhet är inget skämt.” Denna offentliga gräl, där parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf försökte utan framgång att avsluta debatten, visar på ett regim i oordning, oförmöget att bilda en enad front även inför en existentiell kris.

Tomma hot och desperation: regimens enda återstående kort

Regimen är trängd och saknar en hållbar strategi, och har därför fallit tillbaka på sin enda återstående taktik: att utfärda tomma hot samtidigt som den ber om mer tid. Vice utrikesminister Kazem Gharibabadi gjorde ett desperat försök att få européerna att ”göra rätt val och ge diplomatin tid och utrymme”, vilket är regimens klassiska taktik för att vinna tid. I samma andetag hotade andra tjänstemän med att om snapback-sanktioner utlöses skulle Teheran tvingas dra sig ur icke-spridningsavtalet (NPT) och avbryta allt samarbete med IAEA.

Dessa hot klingar dock ihåligt. IAEA:s generaldirektör Rafael Grossi har offentligt avfärdat dem. I en intervju med Fox News påminde Grossi Teheran om att landet, som signatär till NPT, måste acceptera inspektionerna. Han betonade att hans inspektörers arbete är avgörande, eftersom inga seriösa förhandlingar kan inledas utan deras närvaro och verifiering av vad som pågår.

Bilden kunde inte vara tydligare. Med det europeiska ultimatumet som löper ut och klockan som tickar mot återinförda sanktioner befinner sig regimen i ett fullständigt fängslande läge. Den har ingen väg att retirera, eftersom varje eftergift skulle påskynda dess interna kollaps, men den saknar styrkan att stå emot en ny våg av sanktioner. De djupa splittringarna som syns i parlamentet är bara ett symptom på ett regim som har slut på alternativ och sjunker djupare ner i en träsk som det själv har skapat, utan väg framåt och utan väg tillbaka.