Den 1 september 2013 är det 12 år sedan massakern i Camp Ashraf, en dag präglad av djup sorg och bestående inspiration. Den dagen begick det iranska regimen och dess irakiska ombud ett brott mot mänskligheten genom att mörda 52 obeväpnade medlemmar av Irans Folkets Modjahedin organisation (PMOI/MEK) i ett brutalt försök att krossa det iranska motståndet.

Denna årsdag, som infaller bara några dagar före 60-årsdagen av PMOI:s grundande, är ett kraftfullt bevis på två kontrasterande verkligheter: det internationella samfundets katastrofala misslyckande att uppfylla sina mest grundläggande skyldigheter och den otroliga motståndskraften hos en motståndsrörelse som vägrade att brytas ned. Regimen trodde att den kunde avsluta historien om Ashraf, men i stället förvandlade den dess martyrer till legender vars arv nu driver kampen för frihet i hela Iran.

Ett förutspått brott: Förräderiet i Camp Ashraf

Massakern var inte en spontan våldshandling, utan en välplanerad avrättning som möjliggjordes av global likgiltighet. Den 1 september 2013 stormade irakiska specialstyrkor under direkt befäl av dåvarande premiärminister Nouri al-Maliki lägret. I samverkan med den iranska regimens Quds Force-befälhavare, Qassem Soleimani, mördade de systematiskt 52 invånare och kidnappade sju andra, däribland sex kvinnor. Al-Maliki, som försökte ställa sig in hos Teheran för att säkra en tredje mandatperiod, offrade invånarna i Ashraf.

Offren var inte stridande. De var officiellt klassade som ”skyddade personer” enligt fjärde Genèvekonventionen och erkända som ”personer av intresse” av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR). Deras säkerhet skulle garanteras genom uttryckliga försäkringar från USA och FN. Men när attacken inträffade avstod dessa internationella organ från att vidta några meningsfulla åtgärder. Trots obestridliga bevis för al-Maliki:s regerings direkta inblandning tillät USA och FN att förövarna utredde sig själva. Som väntat har inte en enda person ställts till svars tolv år senare, och de sju gisslans öde är fortfarande okänt. Denna passivitet var ett grönt ljus för ytterligare förföljelse och skapade en mall för straffrihet som sedan dess har utsatt iranska dissidenter för fara.

Regimens ”strategiska seger”: Ett misslyckat försök att utplåna motståndet

För det religiösa styret i Iran var massakern i Ashraf tänkt att vara en slutgiltig lösning på hotet från den organiserade oppositionen. Högsta befälhavarna inom Islamiska revolutionsgardet (IRGC) firade omedelbart massakern. Sex dagar efter attacken framträdde IRGC-befälhavaren Hossein Salami i statlig television och förklarade massakern som en ”strategisk seger” vars inverkan skulle bli ”betydligt större än inverkan av Operation Mersad”, en hänvisning till ”Operation Eternal Light” som genomfördes av Nationella befrielsearmén (NLA) 1988. Detta var ett tydligt erkännande av att attackens mål var att fullständigt utplåna PMOI.

Samma dag utfärdade IRGC ett uttalande där man beskrev terroristattacken som en ”gudomlig och revolutionär hämnd” och sade att ”PMOI:s oundvikliga öde är inget annat än skam, fördrivning och utplåning”.

Regimens plan var att överväldiga invånarna, döda dem och inte lämna några spår efter sig, för att visa sin makt och kontroll. De obeväpnade PMOI-medlemmarna gjorde dock motstånd med hisnande mod och omintetgjorde planen. Rasande tog angriparna till avrättningar på nära håll och sköt invånarna i tinningen. Vissa mördades med händerna bundna, medan andra sköts när de låg skadade på bårar i lägrets sjukvårdsklinik. Den högste ledaren Ali Khamenei trodde att han kunde säkra sitt regims framtid genom att eliminera kärnan i motståndet i Ashraf. Han hade katastrofalt fel.

”Tusen Ashraf”: Hur en massaker ledde till ett landsomfattande uppror

Under de mörka dagarna efter massakern utfärdade den iranska motståndsledaren Massoud Rajavi ett historiskt budskap, där han lovade att Ashrafs anda inte skulle slockna utan förökas till ”tusen Ashrafs”.

Tolv år senare har det löftet definitivt infriats. Regimens beräknade terrorhandling slog tillbaka på ett spektakulärt sätt. Istället för att krossa motståndet blev de 52 martyrernas uppoffring fröet till en ny generation aktivister inom Iran. Konceptet ”Tusen Ashrafs” utvecklades från en trotsig slogan till ett landsomfattande nätverk av motståndsenheter. Dessa modiga män och kvinnor, inspirerade av martyrerna i Ashraf, är nu regimens största mardröm. Bara under det persiska året 1403 (mars 2024–mars 2025) genomförde dessa enheter mer än 39 000 regimkritiska aktiviteter över hela landet. Flaggan för det demokratiska alternativet vajar nu högre än någonsin, hållen högt av tusentals människor som bär Ashrafs arv i sina hjärtan.

Massakern i Camp Ashraf kommer för alltid att förbli ett mörkt kapitel i det internationella samfundets misslyckande att stoppa ett brott mot mänskligheten som kunde ha förhindrats. Men för det iranska folket är dess arv ett av orubbligt motstånd. De 52 stjärnorna som föll den dagen dog inte förgäves. Deras uppoffring tände en rörelse som har visat sig vara lika oförstörbar som frihetens sak själv, och visat att en djupt rotad kamp för frihet aldrig kan tystas genom massakrer.