Den iranska regimens nyligen ingångna kärnkraftsavtal med Internationella atomenergiorganet (IAEA) i Kairo, presenterat som ett diplomatiskt genombrott, har i stället antänt en storm av interna strider inom den styrande teokratin. Högste ledaren Ali Khameneis desperata krav på ”enhet” har fullständigt ignorerats, eftersom avtalet har blottlagt de djupa, oförsonliga sprickorna mellan regimens fraktioner. Detta interna krig är inte ett tecken på sund politisk debatt; det är dödsskalle för en korrupt och sönderfallande diktatur vars enda, orubbliga mål är att köpa tid för att bygga en atombomb. Kaoset i Teheran är ytterligare en tydlig signal om att regimen inte kan vara en pålitlig partner och att tiden för internationell självbelåtenhet är över.

En desperat knep för att avvärja sanktioner

Avtalet, som slöts den 9 september mellan utrikesminister Abbas Araghchi och IAEA:s generaldirektör Rafael Grossi, var utformat för att återuppta inspektionerna av regimens kärnkraftsanläggningar. Dess verkliga motiv var dock inte ett nyfunnet engagemang för transparens utan en desperat manöver för att avvärja återinförandet av de förlamande FN-”snapback”-sanktionerna som hotades av europeiska makter. E3 – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – hade gjort förnyat tillträde till IAEA som ett villkor för att pausa processen.

Regimens dubbelspel visade sig omedelbart. Araghchi utfärdade ett rakt hot och uppgav att avtalet skulle betraktas som ”ogiltigt” i händelse av fientliga åtgärder, inklusive återinförande av sanktioner. Detta bevisar att avtalet aldrig var ett diplomatiskt försök i god tro, utan ett cyniskt, taktiskt knep för att fördröja ansvarsskyldighet samtidigt som man fortsatte sina hemliga kärnkraftsaktiviteter.

En storm av interna strider utbryter

Motreaktionen inifrån regimen var omedelbar och våldsam och avslöjade en regering i krig med sig själv. Hårdliners inledde en samordnad attack mot Araghchi och avtalet. Hossein Shariatmadari, Khameneis representant på tidningen Kayhan, ifrågasatte offentligt Araghchis rättsliga auktoritet och fördömde alla avtal med Grossi och kallade ett avtal med ett ”förrädiskt parti” juridiskt ogiltigt.

Denna känsla upprepades i parlamentet. Mahmoud Nabavian, en framstående parlamentsledamot, stämplade Kairoavtalet för ett ”förbannat avtal” och anklagade Grossi för att vara en spion vars arbete ledde till att regimens befälhavare och forskare dödades. Andra parlamentsledamöter gick ännu längre, där Javad Hosseini-Kia kallade IAEA-chefen för en ”Mossad-agent” och krävde att han skulle arresteras om han någonsin kommer in i Iran. Konflikten blev så intensiv att parlamentet, som misstänksamt hade skickats på 18 dagars uppehåll fram till den 27 september för att undvika tillsyn, tvingades sammankalla ett krismöte efter att mer än 70 rasande parlamentsledamöter krävt svar från Araghchi och Ali Larijani, en nära rådgivare till Khamenei och sekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet (SNSC).

Tiden för förseningar är över

Det kaos som förtär Teheran är ett obestridligt bevis på att regimen är för splittrad, för dubbelsinnig och för besatt av sina kärnvapenambitioner för att man ska kunna lita på den. Detta återkommande mönster av bedrägeri och förseningar är en avsiktlig strategi för att främja sitt program för olagliga vapen. Detta är ytterligare ett bevis på att eran av att dröja och köpa sig tid är över för denna regim. Det internationella samfundet måste överge alla illusioner om att nå en hållbar överenskommelse med denna sönderfallande teokrati. Tiden är inne för en fast och avgörande politik som håller regimen ansvarig för det allvarliga hot den utgör mot global fred och säkerhet. Det finns inget möjligt scenario där regimen kommer att stödja fred, säkerhet och stabilitet i regionen. Den slutgiltiga lösningen på dödläget ligger hos det iranska folket och deras organiserade motstånd, som är redo att störta regimen och etablera en demokratisk republik.