Den 19 september röstade FN:s säkerhetsråd emot ett utkast till resolution som skulle ge den iranska regimen en förlängd respitperiod för att återgå till sina åtaganden enligt kärnavtalet från 2015, vilket bekräftade återkallandet av sex straffande internationella sanktionsresolutioner. Resolutionen om att permanent häva sanktionerna misslyckades avgörande, med nio medlemmar som röstade emot, fyra för och två som avstod. Detta överväldigande avslag, som inte ens krävde ett veto från en av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, var den förutsägbara slutsatsen av regimens omedgörlighet och fortsatta brott mot sina kärntekniska åtaganden – en farlig väg som den iranska motståndsrörelsen har varnat för i åratal.

Resultatet avslöjar en regim som är diplomatiskt bankrutt, strategiskt inträngd i ett hörn och alltmer paranoid när det gäller intern oliktänkande. Som fru Maryam Rajavi, den tillträdande presidenten för Irans nationella motståndsråd (NCRI), konstaterade är detta steg ”försenat men extremt brådskande och nödvändigt”. Detta är ett strategiskt slag som driver regimen, som redan brottas med inhemska oroligheter, närmare sin brytpunkt. Från och med den 28 september kommer mullornas regim återigen att vara föremål för internationella sanktioner med full kraft, inklusive stränga restriktioner för deras missilprogram, vapenhandel och kärnvapenhandel.

Kollapsen av en misslyckad strategi: Bedrägeri och splittring

I tre månader försökte Teheran desperat skapa en spricka mellan europeiska makter och USA för att undvika ansvarsskyldighet, men denna strategi av utpressning och bedrägeri misslyckades spektakulärt. Frankrikes president Emmanuel Macron bekräftade det meningslösa i regimens tillvägagångssätt dagen före omröstningen och uppgav att de ”senaste nyheterna från iranierna inte är allvarliga”, vilket bevisade att E3 (Frankrike, Tyskland och Storbritannien) inte skulle låta sig luras av tomma gester.

Som ett talande tecken på desperation gick utrikesminister Abbas Araghchi till attack mot X och skyllde E3 för att ha avvisat vad han kallade en ”rimlig och genomförbar plan” och hävdade att den möttes av ”en mängd ursäkter”. Detta var ett tydligt försök att flytta skulden efter att hans diplomatiska manövrering avslöjades som ihålig. Misslyckandet underströks av ett brev från 50 amerikanska senatorer som uppmanade E3 att inte låta sig påverkas av regimens ”tomma gester och cyniska hot” och betonade att regimen ”måste helt och hållet och verifierbart avveckla sitt kärnkraftsprogram, återställa fullständig tillgång till IAEA, avsluta sitt stöd för internationella terrorombud och avsluta sitt ballistiska missilprogram – som ett minimum”.

Ett försenat men nödvändigt slut på eftergiftsmekanismen

Det internationella samfundets beslut att utlösa snapback-mekanismen var ett direkt svar på regimens uppenbara kränkningar, inklusive anrikning av uran långt över överenskomna gränser och obstruktion av IAEA:s inspektioner. Frankrikes representant noterade Teherans stora lager av 60 % anrikat uran, medan Storbritanniens representant uppgav att snapback-mekanismen var ”helt laglig” och nödvändig på grund av regimens bristande efterlevnad.

Som Mrs. Rajavi noterade, ”har det bevisats att mullornas regim inte har avstått från sitt kärnkraftsprojekt och att Europa inte har något annat val än ‘snapback’.” Denna fasta hållning bekräftar den iranska motståndsrörelsens långvariga ståndpunkt, som konsekvent har avslöjat den sanna naturen av regimens kärnkraftsprogram. ”Världen vet att om det inte vore för 133 avslöjanden från det iranska motståndsrörelsen under de senaste 34 åren – och särskilt för avslöjandet av de hemliga kärnkraftsanläggningarna i Natanz och Arak i augusti 2002 – skulle den teokratiska diktaturen som styr Iran vid det här laget ha beväpnat sig med en atombomb”, betonade Rajavi. Den nuvarande krisen bevisar att om världen hade lyssnat på motståndsrörelsen och undvikit ett decennium av eftergift, hade denna farliga konfrontation kunnat undvikas helt.

Panik i Teheran: Snapback-åtgärden väcker interna skuldbelägganden

De diplomatiska konsekvenserna ger redan efterklang inom den krisdrabbade regimen och väcker rädsla och anklagelser. Den statliga tidningen Ebtekar erkände situationens allvar och kallade snapback-åtgärden en ”politisk vändpunkt” vars konsekvenser går ”utöver återinförandet av sanktioner”.

Mer avslöjande är att den högste ledaren Ali Khameneis språkrör, tidningen Kayhan, avslöjade regimens djupaste farhågor. Istället för att rikta sin ilska utåt attackerade de ”interna fiendens språkrör” som kan använda krisen för att förespråka förnyade förhandlingar. Denna paranoida reaktion visar att regimens ledning inte ser hotet från utländskt tryck, utan från sina egna led. Men vad Kayhan inte vågade nämna är det verkliga hotet som regimen står inför, vilket är det oroliga samhället som har gjort det klart att det vill störta regimen. Och allt eftersom regimen försvagas blir det hotet mer framträdande.

Trycket måste upprätthållas

Återinförandet av FN-sanktionerna markerar det definitiva misslyckandet för regimens utrikespolitik och blottlägger dess djupa isolering. Även om Teherans diplomater kan tala om en öppen ”dörr för diplomati”, har deras handlingar bevisat att de inte kan litas på. Det internationella samfundet måste lära sig av denna episod. Vägen framåt är inte att söka ytterligare eftergifter från en dubbelspelande regim, utan att stå fast vid det iranska folkets och deras organiserade motståndsrörelse, som är de verkliga agenterna för demokratisk förändring i Iran. Trycket får inte hävas förrän denna illegitima regim är borta.