Det internationella samfundets decennielånga experiment med att blidka den prästerliga regimen i Iran har nått sitt oundvikliga slut. Från och med klockan 00:00 GMT på söndagen den 28 september har alla sex resolutioner i FN:s säkerhetsråd som riktar sig mot regimens olagliga kärnvapenprogram återinförts helt, vilket markerar ett rungande diplomatiskt misslyckande för Teheran och en seger för internationell säkerhet. Återupphävandet av sanktionerna är inte ett diplomatiskt misslyckande, utan en direkt konsekvens av en dubbelspelande regim som aldrig haft någon avsikt att hedra sina åtaganden.

Denna avgörande åtgärd följde på det överväldigande nederlaget för en sista desperat ansträngning från Ryssland och Kina att försena sanktionerna. Deras förslag avvisades medvetet i FN:s säkerhetsråd, med endast fyra röster för, medan nio nationer röstade emot. Detta resultat blottlägger regimens isolering på världsscenen och bekräftar vad det iranska oppositionen har varnat för i årtionden: mullornas kärnvapenambitioner kan inte begränsas genom eftergifter, bara genom fast och orubblig press.

En historia av förslösade möjligheter

Vägen till ett återupptag var kantad av regimens omedgörlighet. De europeiska makterna (E3) – Frankrike, Tyskland och Storbritannien – uttömde alla diplomatiska möjligheter för att få Teheran att återfå sina skyldigheter. De förde månader av samtal och erbjöd till och med ett slutligt, generöst förslag i juli 2025: en tillfällig, sex månader lång försening av sanktionerna i utbyte mot att regimen återställde tillträdet för FN:s kärnkraftsinspektörer, åtgärdade sitt farliga lager av höganrikat uran och inledde direkta samtal med USA.

Regimen avvisade blankt dessa ”rättvisa och uppnåeliga” åtgärder. Istället för att engagera sig seriöst skickade Teheran sin utrikesminister, Abbas Araghchi, till FN för att utföra tomma teatrar och anklagade väst för att ha ”begravt” diplomatin. Detta cyniska skuldbeläggande kom efter att hans egen regim systematiskt smällde igen dörren för varje möjlighet till en fredlig lösning, vilket återigen bevisade sin onda tro.

Masken glider: en regim fast besluten att skaffa bomben

E3:s beslut att utlösa snapback-åtgärden var inte ett val utan en nödvändighet, drivet av alarmerande bevis på regimens kärnvapenupptrappning. Enligt ett gemensamt uttalande från E3 är Irans lager av anrikat uran nu häpnadsväckande 48 gånger den gräns som fastställdes i kärnvapenavtalet från 2015. Detta inkluderar 10 ”betydande mängder” av höganrikat uran (HEU) – material för vilket det inte finns ”någon trovärdig civil motivering alls”. Ingen annan kärnvapenfri stat bedriver anrikning på sådana nivåer.

Regimens verkliga avsikter blottlades av dess egen högsta ledare, Ali Khamenei. Den 23 september 2025 skröt han skamlöst: ”Vi började anrikningen för över 30 år sedan… vi anrikade upp till 60 %, vilket är en mycket hög och mycket bra nivå… vi gav inte upp och kommer inte att ge upp.” Detta erkännande bekräftar att regimen använde sanktionslättnaderna från 2015 års avtal inte för att hjälpa det iranska folket – vars ekonomiska förhållanden har försämrats kraftigt med valutan som rasat till en ny bottennivå på 1,123 miljoner per amerikanska dollar – utan för att investera miljarder i förtryck, terrorism och sitt hemliga bombtillverkningsprogram.

Oppositionens framsynthet: en konsekvent varning mot eftergift

Hela denna saga är ett kraftfullt bevis på det iranska motståndsrörelsens långvariga ståndpunkt. Det var det iranska nationella motståndsrådet (NCRI) som först avslöjade regimens hemliga kärnkraftsanläggningar i Natanz och Arak i augusti 2002 och varnade världen för mullornas bedrägeri. Om det inte hade varit för de 133 avslöjandena från motståndsrörelsen under de senaste 34 åren, skulle den religiösa fascismen som styr Iran ha varit beväpnad med atombomb för länge sedan.

Den 14 juli 2015, omedelbart efter undertecknandet av JCPOA, varnade NCRI:s president Maryam Rajavi, för att avtalet byggdes på en grund av oberättigade eftergifter. Hon uppgav att om världsmakterna hade ”visat beslutsamhet, skulle den iranska regimen inte ha haft något annat val än att helt dra sig tillbaka och permanent överge sina ansträngningar att skaffa kärnvapen.” Idag klingar hennes ord mer sanna än någonsin.

Den enda hållbara lösningen: regimskifte

Återinförandet av FN-sanktioner är ett avgörande och nödvändigt steg för att begränsa regimens hot mot den globala freden. Sanktioner ensamma är dock inte den slutgiltiga lösningen. Den prästerliga regimen har gång på gång bevisat att den är oföränderlig och fundamentalt oförmögen att agera som en ansvarsfull medlem av det internationella samfundet.

Som Maryam Rajavi otvetydigt har sagt, ”är den slutgiltiga lösningen ett regimskifte av det iranska folket.” Det internationella samfundet måste nu se bortom inneslutning och omfamna denna yttersta sanning. Vägen till ett fredligt, icke-kärnvapenfritt Iran går inte genom utländska krig, eftergifter eller meningslösa förhandlingar med en terroristsponsrande diktatur. Den går genom Irans gator, med de miljontals iranier som längtar efter frihet. Världen måste stå med dem och erkänna det iranska folkets och deras organiserade motståndsrörelsens rätt att störta denna terror- och massakrerregim och etablera en demokratisk republik.