Irans regim har en medveten strategi för att eliminera dissidenter genom medicinsk försummelse, rättslig terror och psykologisk krigföring i sina fängelsehålor.

För Irans politiska fångar slutar inte kriget mot oliktänkande vid fängelsegrindarna; det intensifieras. Ett fängelsestraff under prästerskapet är ofta början på en ny, svår kamp för överlevnad mot ett system som är utformat för att krossa deras vilja eller, om det inte lyckas, avsluta deras liv.

Medicin som vapen: en strategi för ”långsam avrättning”

Regimen använder systematiskt förvägran av medicinsk vård som ett vapen för att tortera och döda politiska fångar. Detta är inte bara försummelse, utan en avsiktlig och väl dokumenterad politik för långsam avrättning.

Det senaste och mest tragiska exemplet är Somayeh Rashidis död, en 42-årig politisk fånge som dog i Qarchak-fängelset den 25 september 2025. Hennes liv kunde ha räddats, men hon nekades medvetet medicinsk vård. Trots att hon drabbades av upprepade anfall försenades hennes överföring till sjukhus allvarligt. Torteraren som utgav sig för att vara fängelseläkare avfärdade hennes tillstånd och hävdade att hon ”låtsades vara sjuk”. När hon äntligen flyttades till sjukhus beskrev läkarna hennes tillstånd som ”kritiskt”, och hon dog kort därefter.

Detta är ett återkommande mönster av felbehandling. Mohammad Ali Akbari Monfared, en 58-årig politisk fånge förlamad i båda benen och lidande av allvarlig hjärtsjukdom och diabetes, lämnas att förgås i Fashafuyeh-fängelset. Till och med regimens egen juridiska medicinorganisation har uppgett att hans tillstånd är så allvarligt att han inte kan uthärda fängelsestraffet. Ändå förhindrar underrättelseministeriet aktivt hans frigivning och dömer honom till en långsam död. På liknande sätt lämnades den politiska fången Abolhassan Montazer handfängslad vid en sjukhusstol i 24 timmar utan mat eller vård medan han led av ett farligt lågt antal blodplättar. Fängelsemyndigheterna vägrade senare att skaffa nödvändig medicin som ordinerats av hans läkare, vilket i praktiken avbröt hans behandling.

Denna brutala verklighet är så obestridlig att 30 politiska fångar i Evin utfärdade ett offentligt uttalande efter Somayeh Rashidis död, där de fördömde det som ett mord orsakat av myndigheternas avsiktliga nonchalans för fångars liv och krävde villkorslös frigivning av alla sjuka fångar.

Rättslig terror: påhittade anklagelser och dödsdomar bakom galler

För fångar som överlever de hårda förhållandena och den medicinska försummelsen använder regimens rättsväsende ytterligare ett vapen: påhittade anklagelser för att förlänga straff eller utdöma dödsstraff. Rättssalen blir ytterligare ett slagfält där rättvisa är ett hån.

Den 27 september dömde regimens rättsväsende två politiska fångar, Hamed Validi och Nima Shahi, till döden genom att utan grund koppla dem till Mossad. Detta är ett trött och repetitivt trick som regimen använder för att demonisera PMOI-anhängare och rättfärdiga deras avrättningar. Rättsväsendets egen nyhetsbyrå, Mizan, tillkännagav domen utan att ens namnge fångarna, vilket avslöjade den farsartade och ogenomskinliga karaktären hos dessa kängurudomstolar.

Denna rättsliga förföljelse används också för att tysta före detta fångar som vägrar att bli knäckta. Shahin Zoghi-Tabar, som redan hade avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff, arresterades på nytt den 24 juli 2025, när underrättelseagenter våldsamt gjorde en razzia mot hans hem utan en arresteringsorder. Han dömdes nyligen till ytterligare 10 års fängelse, bland annat för ”medlemskap i och stöd för PMOI”.

Psykologisk krigföring och kollektiv bestraffning

Regimens angrepp är inte bara fysiska utan också psykologiska och riktar sig mot fångar och deras familjer för att krossa allt återstående hopp eller beslutsamhet.

Den 30 september kallades den politiska fången Mehdi Vafaei Sani från sin avdelning i Evin-fängelset under förevändning av ett familjebesök, bara för att bli överfallen av underrättelseagenter och med våld förd till en okänd plats.

Denna grymhet förstärks av regimens systematiska politik med kollektiv bestraffning. Mehdis mor är också politisk fånge, och hans kusin, Mohammad Javad Vafaei Sani, sitter i dödscell för sin anknytning till PMOI. Familjen Akbari Monfared berättar en liknande historia om generationsförföljelse: fyra av Mohammad Alis syskon avrättades på 1980-talet, medan hans syster, Maryam Akbari Monfared, har suttit fängslad i 16 år enbart för att hon sökt rättvisa för dem.

En uppmaning till internationell intervention

Bevisen är överväldigande: Irans fängelser är inte kriminalvårdsanstalter utan instrument för statssponsrad terror. Regimen för ett systematiskt utrotningskrig mot politiska fångar. Det internationella samfundet kan inte tiga inför dessa brott mot mänskligheten. Som Iranska motståndsrörelsen upprepade gånger har uppmanat är det dags för FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och internationella undersökningsuppdrag att vidta brådskande åtgärder. De måste utreda dessa brott, kräva tillgång till Irans fängelser och hålla förövarna ansvariga för att rädda livet på dem som fortsätter att göra motstånd mot tyranni, även bakom galler.