Mot bakgrund av FN:s råd för mänskliga rättigheters 60:e session slog en konferens vid FN:s europeiska högkvarter larm om den eskalerande människorättskrisen i Iran. Evenemanget samlade framstående politiker, internationella jurister, parlamentariker och människorättsförespråkare för att ta itu med den iranska regimens ökning av avrättningar och dess straffrihetskultur, med särskilt fokus på den ostraffade massakern på politiska fångar 1988.

En skarp varning om tillståndet för mänskliga rättigheter i Iran

I ett videomeddelande gav Maryam Rajavi, presidenten för Irans nationella motståndsråd (NCRI), en skarp bedömning av situationen och uppgav att mänskliga rättigheter i Iran ”snabbt kräver världens uppmärksamhet”. Hon beskrev i detalj en fruktansvärd våg av avrättningar och noterade att sedan början av juli har minst 450 personer avrättats, vilket bringar det totala antalet under de senaste 14 månaderna till 1 850, inklusive 59 kvinnor.

Rajavi betonade att regimens förtryck specifikt riktar sig mot medlemmar och anhängare av Irans Folkets Mojahedin organisationen, där domstolar utan undantag använder anklagelsen bagh-ye (uppror mot regimen) för att utdöma dödsdomar.

Hon pekade på de senaste avrättningarna av Behrouz Ehsani och Mehdi Hassani på grund av detta och varnade för att ytterligare fjorton går samma öde till mötes. Trots regimens brutalitet noterade hon det iranska folkets motståndskraft och lyfte fram den växande sociala rörelsen ”Nej till avrättning” och de veckovisa hungerstrejker som fångar i 52 fängelser över hela landet hållit. Hon uppmanade det internationella samfundet att bryta sin tystnad. ”Regeringar och FN-organ måste få slut på denna oberättigade straffrihet”, förklarade hon och tillade att stater bör använda universell jurisdiktion för att utfärda arresteringsorder för regimledare.

Dödsstraffet som ett verktyg för politisk repression

Talare vid konferensen fördömde den iranska regimens användning av dödsstraff, inte som en rättslig åtgärd, utan som ett systematiskt verktyg för politisk kontroll och undertryckande av oliktänkande. Tahar Boumedra, juridisk expert och ordförande för Justice for Victims of the 1988 Massacre in Iran (JVMI), förklarade att regimen har använt dödsstraffet ”från början … som ett sätt att förfölja alla som motsätter sig regimen.” Han noterade att Iran officiellt avvisade en FN-resolution från 2007 som krävde ett moratorium för dödsstraffet, ett beslut vars konsekvenser idag syns i de häpnadsväckande avrättningssiffrorna.

Konferensen belyste också den fullständiga bristen på rättssäkerhet i Irans rättssystem. Boumedra redogjorde i detalj för hur grundläggande rättsliga skyddsåtgärder ignoreras, där ”oskuldspresumtionen” ersätts av en ”skuldpresumtion”. Han förklarade att gripna individer nekas tillgång till advokater och tid att förbereda ett försvar, vilket gör de resulterande avrättningarna till en form av utomrättsligt avrättande. Han erinrade sig massakern 1988, där politiska fångar dömdes till döden av kommissioner efter förhör som bara varade i några minuter.

Skuggan av massakern 1988 och varningar för dess upprepning

Ett centralt tema för konferensen var det bestående arvet från massakern 1988, där uppskattningsvis 30 000 politiska fångar, avrättades under några månader. Talarna varnade för att straffriheten för detta brott mot mänskligheten har modigat den nuvarande regimen att hota med en upprepning av sådana grymheter. Maryam Rajavi noterade att ”statskontrollerade medier öppet uppmanar till att upprepa de stora brotten från det förflutna”, en poäng som kraftfullt förstärktes av andra paneldeltagare.

Ingrid Betancourt, tidigare colombiansk senator och presidentkandidat, utfärdade en kylig varning: ”Idag glorifierar iranska tjänstemän och statskontrollerade medier öppet massakern 1988 som en positiv och framgångsrik upplevelse, och de uppmanar till att den upprepas. Detta är en kylig förklaring av kriminella avsikter.”

Safora Sadidi, en medlem av NCRI vars far avrättades i massakern 1988, förklarade den direkta kopplingen mellan tidigare straffrihet och nuvarande brott. ”Frågan är varför detta fortsätter?” frågade hon. ”Eftersom brottet från 1988 aldrig utreddes och för att förövarna aldrig ställdes till svars, och för att det internationella samfundet valde tystnad framför rättvisa.” Hon avslöjade att den IRGC-anslutna nyhetsbyrån Fars nyligen publicerade en ledare som beskrev massakern 1988 som en ”lyckad historisk erfarenhet” strax innan regimen avrättade två PMOI-anhängare.

En brådskande uppmaning till internationellt ansvarstagande

Under hela evenemanget utfärdade talarna en enad och brådskande uppmaning till det internationella samfundet att gå bortom fördömandet och vidta konkreta åtgärder för att hålla den iranska regimen ansvarig. Ingrid Betancourt utmanade FN:s råd för mänskliga rättigheter direkt och sa: ”Fördömande ord räcker inte längre. Handling krävs.” Hon uppmanade medlemsstaterna ”att lägga fram en resolution som kräver en internationell utredning av de pågående avrättningarna i Iran och massakern 1988.”

Gianfranco Fattorini, som representerar Mouvement contre le racisme et pour l’amitié entre les peuples (MRAP), påminde publiken om en tidigare rapport från FN:s särskilda rapportör som drog slutsatsen att massakern 1988 utgjorde ”brott mot mänskligheten och folkmord”. Han citerade rapportens rekommendation till det internationella samfundet att ”inrätta en internationell utrednings- och ansvarsskyldighetsmekanism” för att samla in bevis för framtida åtal mot alla förövare.

Safora Sadidi vädjade direkt till FN:s nuvarande särskilda rapportör om Iran, Mai Sato, att ”snabbt utreda hotet om massavrättningar av politiska fångar i Iran” och varnade för att dussintals för närvarande är i omedelbar fara.