Iran börjar få slut på vatten – och på ursäkter. När nitton stora dammar närmar sig total uttömning och tre redan har sinat, står landet inför en kris som inte bara är miljömässig utan också politisk: resultatet av årtionden av korruption, misskötsel och försummelse under prästerskapet. Statistiken, som motvilligt släpptes av regimens egen nyhetsbyrå IRNA den 5 oktober 2025, motsvarar ett erkännande av att det som återstår av Irans viktiga vattensystem håller på att kollapsa.
Dammar förvandlas till stoft
Irans dammar, en gång symboler för industriella framsteg, har blivit monument över misslyckande. IRNA:s rapport beskrev en ”oöverträffad försämring” av vattenreserverna över hela landet och varnar för att nitton stora reservoarer är på gränsen till fullständig uttorkning. Tre – namnlösa även i den officiella rapporten – har nått noll procents kapacitet. Även Fars-provinsen, historiskt sett hem till några av Irans viktigaste bevattningsnätverk, har sett flera stora dammar reduceras till döda pölar av sprucken lera.
För en regering som länge har viftat med dammbyggen som ett kännetecken för självförsörjning är verkligheten förödande. Bakom statistiken ligger den mänskliga historien: bönder som överger sina marker i Isfahan, Kerman och Khuzestan; hela byar som är beroende av lastbilsvatten; städernas kranar som går på ransonerade tider. Floder som Zayandeh Rud – en gång hjärtat i det persiska jordbruket – flyter nu bara i minnet.
Huvudstadens törst
Krisen har nu nått Teheran. Den 29 september varnade regimens egen talesperson för vattenindustrin, Isa Bozorgzadeh, för att ”Teheran står i frontlinjen för den nationella vattenkrisen.” Bortsett från Talaghan-reservoaren, medgav han, har alla dammar som förser huvudstaden antingen nått eller är nära sin dödvolym.
”Teherans reservoarer innehåller bara 258 miljoner kubikmeter vatten”, sa han, ”en minskning från 485 miljoner kubikmeter förra året och långt under det långsiktiga genomsnittet på 618 miljoner.” Med andra ord har hälften av huvudstadens vattenreserver försvunnit på ett enda år.
Bozorgzadehs lista över torkdrabbade städer kan läsas som en nationell karta: Mashhad, Isfahan, Tabriz, Arak, Saqqez, Baneh, Bandar Abbas – alla med krympande reservoarer och växande missnöje. Tjänstemän hänvisar till ”12-dagarskriget” och ”särskilda förhållanden” för att rättfärdiga brister, men uppgifterna avslöjar en mycket äldre sanning: Irans vattenkatastrof är orsakad av människan.
Misskötsel genom dekret
Experter och till och med regimteknokrater medger vad allmänheten länge har vetat. Åratal av okontrollerat dammbyggande, oreglerad grundvattenutvinning och politisk beskydd har urholkat Irans hydrologiska balans. Efterföljande regeringar ledde om floder för att mata regimanslutna industrier eller ideologiska fåfängaprojekt och ignorerade ekologiska gränser. Regimens centraliserade kontroll över vattentilldelningen förvandlade en naturresurs till ett politiskt vapen – belönade lojala regioner, straffade oroliga och berikade entreprenörer kopplade till revolutionsgardet.
Resultatet är vad miljöaktivister kallar en ”hydropolitisk kollaps”. Grundvattenmagasin över centrala och östra Iran sjunker oåterkalleligt. Öknar breder ut sig där fruktträdgårdar en gång stod. Urmiasjön – en gång ett vidsträckt innanhav och symbol för ekologisk uthållighet – har nu sjunkit till omätbara nivåer, där större delen av dess bassäng reducerats till saltslätter synliga från rymden. Varje kris ger samma svar från myndigheterna: förnekelse, propaganda och åberopandet av gudomligt öde.
En regim utan plan
Även när tjänstemän slår larm är deras lösningar fortfarande kosmetiska. Energiministeriet föreslår att vatten överförs från Kaspiska havet eller Persiska viken, projekt som kräver miljarder dollar och åratal av infrastruktur som regimen inte har råd med. Andra förespråkar molnsådd, en pseudovetenskaplig distraktion från institutionell förruttnelse. Samtidigt säkerställer korruption att alla befintliga investeringar sugs bort innan en enda droppe når marken.
Irans teokratiska härskare framställer brist som en naturkatastrof, men deras egna dokument avslöjar dem. När statliga tidningar använder ordet ”svält” för reservoarer är det inte längre en varning – det är en dom.
Den politiska torkan
Vattenkrisen är mer än ett tekniskt misslyckande; den speglar statens moraliska och administrativa bankrutt. En regering som överlever på förtryck och extern konfrontation kan inte upprätthålla samarbete, transparens eller lokalt medbestämmande – själva ingredienserna i ansvarsfull resurshantering. Vatten, liksom sanning, kräver cirkulation; under diktatur kan det både stagnera och försvinna.
Samma regim som spenderar miljarder på att beväpna ombud över hela Mellanöstern kan inte hålla kranarna igång i Teheran. Medan missiler rullar över paradplatserna förvandlas landets reservoarer till damm. Medan den prästerliga eliten grälar om vapenvilor utomlands, köar vanliga iranier för vattenransoner hemma.
Torrt land, torra löften
Den nuvarande torkan är inte Irans första, men den kan vara dess brytpunkt. Nitton tomma dammar är inte bara statistik – de är symboler för en uttömd nation, en vars livsblod har bytts mot makt, propaganda och vinst. Miljömässig kollaps är nu oskiljaktig från politiskt förfall, och historien visar vart sådan brist leder. När floder har sinat förut – vare sig i Isfahan, Khuzestan eller Yazd – har demonstranter fyllt gatorna och ropat efter både vatten och rättvisa.
Samma ilska sjuder nu under den spruckna jorden. När brunnar brister och städer ransonerar varje droppe ser människor inte längre torkan som öde utan som regimens misslyckande. En regering som inte kan tillhandahålla vatten kan inte hålla tillbaka oliktänkande länge.
Tills Irans härskare hålls ansvariga för att ha förvandlat floder till retorik och politik till ödemarker, kommer landet att fortsätta att törsta – inte bara efter vatten, utan efter den kompetenta styrning som kan möjliggöra förnyelse.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 