Under de senaste decennierna har Irans ekonomi förvandlats till ett slagfält av kroniska kriser, vilket undergräver både miljontals människors försörjning och själva strukturen i det ekonomiska systemet. Officiella rapporter anger en inflation på 45,3 procent, men det dagliga livet i Iran – präglat av skenande matpriser, stigande hyror och krympande familjebudgetar – avslöjar en verklighet som är mycket värre än vad statistiken antyder.
Masoud Roghani Zanjani, tidigare chef för planerings- och budgetorganisationen, medgav nyligen att Irans ekonomiska katastrof inte är rotad i externa faktorer utan i politikens dominans över ekonomin. Han noterade att landets ekonomi har nått en punkt där traditionella lösningar inte längre fungerar eftersom problemen härrör från politiska och ideologiska beslut. Hans kommentarer avslöjar en grundläggande sanning: regimens prioriteringar – regional expansionism och förtryck – har konsekvent prioriterats framför medborgarnas välfärd.
Inflation och misskötsel: En självförvållad kris
Den främsta drivkraften bakom Irans stigande inflation är okontrollerad likviditetstillväxt orsakad av regeringen själv. Efterföljande administrationer, före och efter 1979, har underblåst inflationen genom att ignorera grundläggande ekonomiska principer. Idag har regimens vårdslösa upplåning och penningtryckning ersatt sund finansförvaltning och drivit inflationen från hanterbara nivåer till kaos.
Roghani Zanjani betonade att regeringen fortsätter att bära ohållbara bördor samtidigt som den saknar resurser för att finansiera dem. Denna onda cirkel – skapad av regimens populistiska och kortsiktiga politik – har gjort tillfälliga åtgärder som matkuponger meningslösa. Tillfälliga program kan inte kompensera för de krossande kostnaderna för hyra, transport, sjukvård och utbildning.
Korruption och institutionellt förfall
Den okontrollerade tillväxten av onödiga institutioner sedan början av 2000-talet har skapat ett nät av ineffektivitet och korruption. Dessa enheter, som fungerar som finansiella tillflyktsorter för regimens insiders, blockerar alla meningsfulla reformer. Regeringens tvångsförsäljning av obligationer till statsbanker har ytterligare försvagat det finansiella systemet och dränerat likviditet från den privata sektorn.
Årtionden av misslyckad politik – från priskontroller och offentliga straff till teatrala avrättningar av så kallade ”ekonomiska brottslingar” – har bara fördjupat allmänhetens misstro. Idag har priset på guld och valuta överträffat nivåer som setts under tidigare ”antikorruptions”-kampanjer, vilket avslöjar meningslösheten i regimens tillvägagångssätt.
Sanktioner: En konsekvens, inte orsaken
Medan regimen försöker tillskriva krisen sanktioner, ligger det verkliga ursprunget i regimens egna handlingar. Regimens upprepade brott mot internationella avtal, dess kärnvapenmotstånd och dess finansiering av ombudskrig har alla inbjudit till global isolering. Som ett resultat är sanktioner inte orsaken utan ett symptom på en djupare politisk sjukdom.
Regimens vägran att följa internationella normer har gett andra nationer – såsom Japan och Turkiet – legitima skäl att begränsa handeln med Iran. Samtidigt har intern misskötsel av ekonomiministeriet och centralbanken gjort det möjligt för profitörer att utnyttja marknadsvolatiliteten, vilket ytterligare urholkar allmänhetens förtroende.
Rialens kollaps och erosionen av allmänhetens förtroende
Irans valuta har nu fallit till historiskt låga nivåer, med dollarn som passerar en miljon rial. Valutaväxlingar har släckt sina skyltar, vilket symboliserar kollapsen av allmänhetens förtroende för regimens förmåga att regera. Rusen att köpa guld, utländsk valuta och kryptovaluta återspeglar en utbredd misstro och rädsla för ytterligare kollaps.
Ekonomisk instabilitet har blivit både en psykologisk och social kris. Med arbetslöshet över 20 procent, inflation nära 35 procent och över 18 procent av iranierna som lever i fattigdom står landet inför en farlig konvergens av ekonomiskt och politiskt sammanbrott.
En regim som inte är villig att förändras
Irans kris orsakas inte av brist på ekonomiska verktyg, utan av bristande vilja. Den styrande teokratin fortsätter att prioritera förtryck och regionalt inflytande framför inhemsk stabilitet. Den pågående kollapsen är en produkt av årtionden av korruption, ideologisk extremism och strukturellt förfall inom mullornas styre.
Utan en grundläggande förändring – som bara kommer att ske genom att störta regimen och ersätta den med en stat som prioriterar folkets välfärd snarare än att upprätthålla sitt korrupta styre – kommer Iran att förbli fångat i en nedåtgående spiral.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 