En storm av protester svepte över Iran den 2 och 3 november 2025 och förenade olika delar av samhället i en kraftfull uppvisning av offentlig ilska mot den prästerliga regimens systematiska korruption och katastrofala misskötsel. Från pensionerade telekommunikationsarbetare i minst 18 städer till sjuksköterskor, studenter, bönder och chaufförer, gick iranier från alla samhällsskikt ut på gatorna, deras klagomål samlades i ett enda, obestridligt budskap: regimen har misslyckats och folkets tålamod är uttömt.
Detta är inte isolerade utbrott av missnöje utan en samordnad, landsomfattande rörelse som avslöjar djupa sprickor i regimens auktoritet och understryker ett samhälle som pressats till sin absoluta gräns av ekonomisk ruin och institutionellt förfall.
Pensionärer riktar in sig på IRGC:s finansimperium
De mest omfattande och politiskt laddade demonstrationerna leddes av pensionerade telekommunikationsarbetare. I en samordnad aktion den 3 november höll de protester i minst 18 städer, inklusive Teheran, Isfahan, Kermanshah, Tabriz, Ahvaz och Mashhad. Dessa pensionärer, som vigt sina liv åt att bygga upp nationens infrastruktur, tvingas nu protestera för sina grundpensioner, som har plundrats av regimkontrollerade enheter.
Demonstranterna nämner uttryckligen Islamiska revolutionsgardets (IRGC) kooperativa stiftelse och utövandet av Imam Khomeinis order (Setad Ejraei) – två av den högste ledarens viktigaste finansiella konglomerat – som källorna till deras elände. I Isfahan ekade deras ramsor genom gatorna: ”Vi byggde telekom, IRGC tog det, vi förlorade!” I Teheran skar ytterligare ett slagord igenom den officiella propagandan: ”Hussein, Hussein är deras slagord; stöld och plundring är deras jobb!” Denna direkta konfrontation med regimens mäktigaste och mest fruktade institutioner markerar en betydande eskalering av demonstranternas djärvhet.
En regim som inte kan föda sitt folk
Regimens misslyckande är så djupt att den inte längre kan tillhandahålla de mest grundläggande nödvändigheterna och svara på legitima krav inte med lösningar, utan med hot. Den 2 november protesterade sjuksköterskestudenter i Izeh mot den förstörda och oätliga maten som serverades i deras cafeteria genom att ställa upp sina matbrickor från cafeterian till kontoret för chefen för hälsovårdsnätverket. De rapporterade att de funnit stenar, hår och ruttna ingredienser i sina måltider i över ett år. En dag senare höll ingenjörsstudenter i Eslamabad-Gharb en liknande protest. I båda fallen var myndigheternas svar att hota studenterna med avstängning och disciplinära åtgärder.
Denna känslolösa försummelse sträcker sig till landets vårdpersonal i frontlinjen. I Kermanshah samlades sjuksköterskor och medicinsk personal utanför University of Medical Sciences den 3 november för att protestera mot att de inte fått sina löner och förmåner under ett helt år. Deras ramsor var en direkt anklagelse mot det korrupta systemet: ”Sjuksköterska, ropa ut, skrik för era rättigheter! Vi kommer inte att förlåta korruption och orättvisa!”
Producenter och arbetare gör uppror
Irans produktiva sektorer stannar av, vilket tvingar producenter och arbetare till ett öppet uppror. I Isfahan ställde fjäderfäuppfödare ett ultimatum till regeringen och hotade att stoppa all kycklingförsäljning om de inte får tillgång till viktiga djurfoderförråd. I Sanandaj gick taxichaufförer ut i generalstrejk och protesterade mot stillastående priser som har överskuggats av de skenande kostnaderna för bränsle och reservdelar. Samtidigt protesterade bönder i Ramhormoz utanför distriktsguvernörens kontor och krävde tillgång till vatten för sina uttorkade marker och betalning av försäkringsanspråk för sina misslyckade skördar.
Den utbredda korruptionen märks även på lokal nivå. I Kermanshah samlades offer för ett massivt markbedrägeri för att protestera. Ett kooperativ har sålt mark som ursprungligen tilldelats färre än 200 personer till över 1 000 köpare, men den ansvarige förvaltaren förblir fri och fortsätter sin bedrägliga verksamhet ostraffat.
Data visar en nation i fritt fall
Dessa protester är den mänskliga konsekvensen av en fullskalig ekonomisk kollaps, vilket bekräftas av häpnadsväckande officiella och halvofficiella uppgifter. Ekonomiska experter i Iran varnar för att den årliga inflationstakten definitivt kommer att överstiga 50 % i slutet av året. Krisen har urholkat köpkraften hos vanliga iranier. Enligt Irans statistikcenter spenderas cirka 70 % av en fyrapersonersfamiljs inkomst nu enbart på mat, vilket lämnar lite kvar till hyra, utbildning eller sjukvård.
Som ett resultat försvinner basvaror som kött och tillgång till sjukvård från de flesta hushålls budgetar. En ledamot av regimens parlament utfärdade en dyster varning: om nuvarande trender fortsätter kan priset på kyckling snart nå 500 000 toman per kilogram, och kött kan nå 2 miljoner toman per kilogram. Denna ekonomiska verklighet är inte en slump; det är ett direkt resultat av regimens systematiska plundring för att finansiera sin repressiva apparat och utländska äventyrsanda.
Händelserna i början av november 2025 är en tydlig anklagelse mot en korrupt och illegitim regim som har visat sig oförmögen att regera. När en stat inte kan tillhandahålla säker mat till sina studenter, betala sina sjuksköterskors löner eller skydda sina pensionärers pensioner, har den förlorat sin grundläggande anledning att existera. Modet hos demonstranter som nu öppet skanderar mot IRGC och den högsta ledarens korrupta grundvalar visar att rädslans mur håller på att falla sönder. Dessa är inte isolerade krav på ekonomisk lättnad; de är ett kollektivt vrål för grundläggande förändring. Frågan är inte längre om den iranska regimen kommer att ställas inför ett större folkligt uppror, utan när.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 