Fraktionskonflikter inom den iranska regimen fungerade en gång som en tryckventil: när systemet kände existentiell risk dämpade eliterna sina gräl och samlades för överlevnad. Den reflexen är borta. Under akut stress strider de offentligt – och inte så mycket om politik som om vem som överlever en ordning efter Khamenei. Resultatet är splittring, inte återkonsolidering.
Vi såg det tydligt den här veckan. Ali Larijani, nu sekreterare i Högsta nationella säkerhetsrådet, varnade för att ”några av landets politiska ledare fortfarande inte förstår känsligheten och allvaret i det nuvarande ögonblicket” och ”lätt bråkar med varandra” och uppmanar dem att ”överbrygga meningsskiljaktigheter och stärka den nationella sammanhållningen”. Överklagandet lyder mindre som skiljedom än larm: en veteraninsider som berättar för klassen att huset står i brand och att de grälar om möbler.
Kampen handlar inte om en ny ekonomisk linje eller utrikespolitisk doktrin; den handlar om succession. Allt eftersom Khamenei åldras syns ingen överenskommen väg eller konsensusbaserad efterträdare. Det vakuumet drar in varje argument i allvaret om vem som ska tala för staten efter honom – och vem som nu ska tystas.
Två panikfaktorer inom den härskande klassen
För det första, Raisi-vakuumet. Efter Ebrahim Raisis död tvingades Khamenei att återställa balansen snarare än att slutföra sin ”enlinje”-konsolidering. Han har i praktiken satt Masoud Pezeshkian i presidentposten och Ali Larijani vid rodret för den nationella säkerhetspolitiken – två personer som gör Paydari-extremisterna och delar av IRGC-kommentatorerna rasande eftersom Pezeshkians stadiga trumflöjt om dysfunktion demoraliserar en redan krympande lojal bas, och Larijani fortsätter att säga till systemet att lära av tidigare regeringar istället för att utföra ”blint motstånd”.
För det andra, återkomsten av åt sidan ställda makthavare. Förre presidenten Hassan Rouhani har återinträdt på arenan. I ett vitt spritt klipp som publicerades i statliga medier den 23 oktober 2025 ifrågasatte han Majles representativitet – ”Hur stor andel av folket representerar detta parlament?” – och hävdade att när ”90 procent av folket” motsätter sig en åtgärd (han syftade på den nya hijablagen), ”är det inte lag; andan i en sådan lag är korrupt.” För en person som en gång framställdes som en systemlojal chef var det öppningssteget i ett Rafsanjani-liknande försök att forma tronföljden – ett försök att positionera sig inte som en outsider, utan som medlare för nästa ledarskapsarrangemang.
De är inte ensamma. Faezeh Hashemi intensifierade sin långvariga konfrontation med statens kärna genom att i en intervju publicerad av Khabar Online den 28 oktober 2025 säga att hennes far, den tidigare presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani, ”mördades internt”, och bestämt avfärdade utländsk inblandning – ”det var en intern terror”. Tidpunkten är viktig: hon gör påståendet i en tid av synlig regimkaos, när en sådan anklagelse drar ut maximal politisk kostnad från ledarskapet och signalerar förtroende för att maktbalansen förändras.
Och när Ali-Akbar Nateq Nouri – en stöttepelare inom den gamla högern – kallade det amerikanska ambassadövertagandet 1979 för ett ”stort misstag”, svarade statlig television genom att dra upp ett tal från 1993 för att måla upp honom i ortodoxin. Metabudskapet var uppenbart: avlegitimera dagens oliktänkande genom att återuppleva gårdagens lojalitet. Artikeln publicerades den 4 november 2025.
Samtidigt attackerade Gholamhossein Karbaschi (före detta borgmästare i Teheran) den tvångsmässiga vändningen mot hijab-tillämpningen som strategiskt självdestruktiv – ”till och med åtta miljoner tillsynsmyndigheter skulle inte ha någon effekt” – och kritiserade budgetflöden till kulturkrigsinstitutioner och kallade åtgärderna i strid med Högsta nationella säkerhetsrådets riktlinjer. Intervjun publicerades den 23 oktober 2025 och underströk hur personer med regimbakgrund nu framställer centerns prioriteringar som hot mot systemets egen stabilitet.
Samtidigt finns Mahmoud Ahmadinejad kvar i systemet men utanför lydnadsplikten: en före detta president med fraktionsnätverk och olösta akter, omöjlig att rensa ut men ändå omöjlig att lita på – ytterligare en variabel aktör i tronföljden.
Varför den här gången är annorlunda
Rättsväsendet fortsätter att fungera som ledarens verkställande makt och signalerar till alla fraktioner att kritik har straffrättsliga trösklar – även för insiders. Det är mindre en institution för bedömning än en mekanism för att hantera intern lydnad.
Khamenei har betalat ett högt pris för att hålla maskinen igång: Pezeshkian och Larijani sitter nu vid ratten, trots att de är djupt ogillade av Paydari-blocket och delar av IRGC:s lojalistiska medier. För delar av hans egen bas förblir båda symboliska nederlag. Ändå är detta priset ledaren nu betalar för att hindra fraktioner från att bryta ut i öppet uppror. Larijanis offentliga varning om att ”vissa äldre inte förstår allvaret i ögonblicket” är bevis på att även denna balansgång förlorar höjd.
Alla signaler inifrån systemet pekar i samma riktning: högre aktörer agerar nu utifrån antagandet att Khameneis doktrin har misslyckats – misslyckats med att konsolidera ett enat styrande block, misslyckats med att omvandla regionala ombudsinvesteringar till hållbar makt och misslyckats med att säkra en kärnvapenställning som garanterar överlevnad. Resultatet är inte en strategisk omställning, utan en kamp för att positionera sig i en ordning efter Khamenei.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 