Iran står inför en eskalerande vattenkris då dammnivåerna sjunker till historiskt låga nivåer i flera avrinningsområden och tjänstemän varnar för trycksänkningar och potentiell ransonering i större städer. Statliga rapporter säger att 19 dammar är på väg att helt uttömmas, medan mer än 20 dammar håller under fem procent av sin kapacitet. I början av Aban (23 oktober enligt iransk kalender) var endast åtta dammar i ett sådant kritiskt tillstånd; inom mindre än två veckor hade antalet mer än fördubblats, vilket understryker den snabba försämringen.
I Teheran hävdade verkställande direktören för stadens vatten- och avloppsbolag att huvudstaden upplever fem år i rad av torka för första gången på de senaste decennierna och att lagrat vatten i de fem huvudreservoarerna har sjunkit till ett historiskt minimum. Han bekräftade trycksänkningar nattetid som en del av efterfrågehanteringen och rådde hushåll som står inför lågt tryck att överväga lagringstankar och boosterpumpar.
I Mashhad sa chefen för det lokala vattenbolaget att reservoarerna som förser metropolen har sjunkit till under tre procent. Han hänvisade till kraftigt minskad nederbörd – cirka 0,4 millimeter hittills den här säsongen, jämfört med 27–28 millimeter vid samma tidpunkt förra året och ett långsiktigt genomsnitt på ~14 millimeter – som bevis på underskottets omfattning. Den nuvarande efterfrågan är cirka 8 000 liter per sekund, tillade han, varav endast 1 000–1 500 l/s tillgodoses från dammar. Lokala myndigheter har bett invånarna att minska förbrukningen med cirka 20 % för att undvika ransonering, vilket fortfarande granskas om torra förhållanden kvarstår.
Kommunala ledare i huvudstaden har beskrivit situationen som en allvarlig varning och sagt att långsiktig planering har försenat stadens tillväxt och uppmanat till omedelbar bevarandeåtgärd. Statliga medier listar samtidigt kritiskt låga vattennivåer i centralplatån och de östra bassängerna, Atrak och de norra bassängerna, Zohreh och de södra bassängerna, Karkheh och de västra bassängerna, samt Aras och Sefidrud i norr och nordväst – vilket tyder på ett nationellt underskott snarare än ett isolerat regionalt problem.
Miljöanalytiker och stadsplanerare säger att den förvärrade bristen återspeglar år av misskötsel och otillräckliga investeringar i vatteninfrastruktur, då befolkningstillväxten i större städer överträffade försörjningsplaneringen. Trots upprepade varningar från experter har myndigheterna förlitat sig på kortsiktiga åtgärder som tryckminskning och offentliga vädjanden om bevarandeåtgärder istället för strukturreformer för att modernisera nätverk och kontrollera efterfrågan.
Resultatet, varnar analytiker, är en nationell ekologisk nödsituation som hotar både den allmänna välfärden och statens stabilitet. Med grundvattenutarmningen som nu överstiger den naturliga återuppbyggnaden i de flesta provinser, och stora flodsystem som reducerats till säsongsbetonade bäckar, står Iran inför vad hydrologer beskriver som en annalkande punkt av oåterkallelig vattenstress.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 