Det kyliga ljudet av galgen blir allt högre i Iran. Bara i oktober avrättade prästerskapet minst 285 personer – en skrämmande statistik som inkluderar kvinnor och till och med minderåriga. För den vanliga observatören kan denna brutala uppvisning verka som en styrkedemonstration. Men för dem som förstår Irans interna dynamik är denna ökning av statligt sanktionerade dödanden inte ett tecken på makt; det är ett desperat drag av en regim som balanserar på gränsen till sin egen legitimitet.

Roten till denna desperation ligger i det iranska folkets obevekliga ilska. De senaste årens landsomfattande uppror har gjort det tydligt att befolkningen är trött – utmattad av årtionden av förtryck, kvävande fattigdom, systemisk orättvisa och den fräcka korruption som har urholkat statliga institutioner. De ser sin nations enorma rikedom, från oljeintäkter till naturresurser, slösas bort på utländsk krigshets och regimens kärnvapen- och missilambitioner, medan de kämpar för att ha råd med grundläggande förnödenheter.

Detta djupa samhälleliga missnöje speglas i växande splittringar inom den styrande eliten. I ett häpnadsväckande erkännande erkände den tidigare presidenten Hassan Rouhani nyligen att det nuvarande parlamentet bara har stöd av 10 % av befolkningen – en siffra som bekräftar oppositionens långvariga analys av regimens ihåliga legitimitet. Regimen är fundamentalt instabil och oförmögen att stoppa den nationella ekonomins fria fall eller hantera den kroniska bristen på el, vatten och gas som lamslår det dagliga livet.

The shocking rise in executions has nothing to do with any judicial process. It is a political decision made by Khamenei himself. His goal is to prevent new uprisings and to delay the inevitable fall of the regime. pic.twitter.com/SwXf41rwdl

— Maryam Rajavi (@Maryam_Rajavi) October 31, 2025

I denna instabila miljö har bödelns snara blivit Khameneis främsta styrelseskick. Regimen är rädda för att glöden från det senaste upproret skulle kunna antända ett nytt, kraftfullare inferno och har därför beväpnat dödsstraffet för att skapa ett terrorklimat. Målet är enkelt: att skrämma allmänheten och förebygga framtida protester genom att visa att priset för oliktänkande är döden.

Denna strategi är särskilt inriktad på organiserat motstånd. Regimen riktar sig inte bara mot enskilda demonstranter; den dömer systematiskt politiska fångar till döden, ofta anklagade för anknytning till den största oppositionsgruppen, Irans Folkets Mojahedin organisation (PMOI/MEK). Det här är inte rättegångar; det är politiska mord som sanktioneras av ett rättsväsende som fungerar som en gren av säkerhetsapparaten. Fall som Ehsan Faridi, en 22-årig student vars överklagande enligt uppgift avslogs på under en timme, eller Zahra Tabari, vars videokonferens-”rättegång” bara varade i tio minuter, avslöjar den fullständiga skandalen i Irans rättssystem. Om denna regim skulle följa ens de mest grundläggande internationella normerna för en rättvis rättegång, skulle själva dess grund falla sönder.

Trots terrorn kvarstår trotsandan. I mer än 94 veckor har fångar i dussintals anläggningar deltagit i hungerstrejker på ”Nej till avrättningstisdagar”. På gatorna håller lärare, arbetare och pensionärer modigt skyltar som fördömer dödsstraffet och skickar ett tydligt budskap till myndigheterna: ”Försök inte skrämma oss.”

Det internationella samfundet har inte längre råd att vara en åskådare till denna brutalitet. Tiden för tyst diplomati är förbi. Världsmakter – särskilt Europeiska unionen – måste vidta avgörande åtgärder. Irans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna bör hänskjutas till FN:s säkerhetsråd. Principen om universell jurisdiktion bör åberopas för att hålla regimens ledare ansvariga för brott mot mänskligheten. Och obevekliga påtryckningar måste utövas för att ge internationella människorättsorganisationer omedelbar tillgång till Irans fängelser.

I slutändan har händelserna under det senaste året bevisat att de tre pelarna i den prästerliga regimen – inhemskt förtryck, utländsk terrorism och strävan efter en atombomb – bara kommer att avvecklas med regimen själv. När en stat förvandlar sina fängelser till dödsfält har dess folk en obestridlig rätt att försvara sig och sträva efter en demokratisk framtid. Att erkänna denna grundläggande rättighet är inte bara ett moraliskt imperativ; det är en strategisk nödvändighet för regional och global säkerhet. Det ökande antalet avrättningar är ett dödsryck från en döende tyranni. Världen måste välja att stå på historiens rätta sida – med Irans folk, inte dess förtryckare.