Inför den sjätte årsdagen av upproret i november 2019, en blodig landsomfattande protest utlöst av en plötslig höjning av bränslepriserna, befinner sig prästregimen i exakt samma farliga situation. Idag signalerar regimpresident Masoud Pezeshkians regering återigen sin avsikt att höja bränslepriserna, vilket avslöjar en regim fångad mellan ekonomisk kollaps och terror från allmänhetens ilska.

Detta är inte bara en politisk debatt utan ett dödligt symptom på en korrupt teokrati hemsökt av sina tidigare brott och livrädd för ett explosivt samhälle som är redo att bryta ut igen. Regimens interna diskussioner och desperata åtgärder avslöjar en grundläggande sanning: dess enda verktyg för överlevnad är att plundra folket och brutalt undertrycka deras oliktänkande.

Regimens desperata åtgärder ger upphov till allmän ilska

Ställda inför katastrofala budgetunderskott testar regimen i hemlighet vattnet för ytterligare en prishöjning. Enligt rapporter från statliga medier den 5 november har myndigheterna i tysthet börjat ta bort nödbensinkort från bensinstationer. Detta drag, i kombination med parlamentariska diskussioner om att skapa en tredje, mycket högre prisnivå för osubventionerat bränsle, är ett tydligt förspel till en formell prishöjning.

Denna hemliga strategi orsakar redan kaos och förbittring. Rapporter från den 9 november bekräftar att avskaffandet av bensinkort har lett till långa köer och strandsatta resenärer på större motorvägar som Teheran-Qom-rutten, eftersom förare utan personliga bensinkort inte kan köpa bensin. Den konkursade regimen, desperat efter pengar för att finansiera sitt förtrycksmaskineri, har inget annat val än att plundra det iranska folkets fickor, vilket intensifierar det ekonomiska trycket som redan har drivit samhället till sin bristningsgräns.

Panik och interna strider förlamar den styrande eliten

Bara antydan om en prishöjning har utlöst öppen konflikt och panik bland regimens tjänstemän, som är livrädda för en offentlig motreaktion. Under ett parlamentsmöte den 8 november konfronterade parlamentsledamoten Amir Hossein Sabeti offentligt regimpresident Masoud Pezeshkian och anklagade honom för att ha brutit sitt kampanjlöfte att inte höja bränslepriserna. Den 9 november utfärdade parlamentet ett uttalande direkt till presidenten där de uttryckte djup oro över konsekvenserna av en ”prischock”.

Andra tjänstemän vädjar desperat, snarare än att motsätta sig prishöjningen, om att den ska göras försiktigt. Parlamentsledamoten Ramazanali Sangdouini uppmanade regeringen den 8 november att först ”förbereda samhället” och ge stöd till låginkomstfamiljer innan priserna höjs. Detta är inte en debatt om sund ekonomisk politik; det är ett frenetiskt skuldbeläggningsspel bland livrädda tjänstemän som vet att de sitter på en krutdurk och desperat försöker undvika att hållas ansvariga när den exploderar.

Hemsökt av november 2019: ”frukta insidan”

Regimens förlamning har sina rötter i minnet av november 2019, då en liknande höjning av bränslepriserna utlöste protester i 28 provinser, där demonstranter skanderade slagord direkt mot den högste ledaren Ali Khamenei. Regimens enda svar var en order om att ”skjuta för att döda” som resulterade i massakern på minst 1 500 människor.

Nu, i ett häpnadsväckande erkännande av sin bräcklighet, återupplivar regimens egna statliga medier en varning från dess grundare, Khomeini: ”Frukta inte utsidan… Frukta insidan.” Tidningen Jomhouri föreslog till och med den 8 november att detta citat skulle visas på högt uppsatta tjänstemäns kontor. Den varnade för att intern splittring, försummelse av människors försörjning, orättvisa och korruption skapar en kris som regimen ”inte kan konfrontera”. Detta är ett skarpt erkännande inifrån etablissemanget att det verkliga hotet mot dess överlevnad är det iranska folkets rättfärdiga ilska.

Ett sjunkande skepp av tyranni

Khameneis regim är fångad i ett ödesdigert dilemma som den själv har skapat. Den är för pank för att inte höja priserna och för skör för att överleva den allmänna motreaktionen om den gör det. Denna kris är inte ett tecken på ett politiskt misstag utan det oundvikliga resultatet av en korrupt kleptokrati som har plundrat nationens rikedomar i årtionden för att finansiera sin överlevnad.

När årsdagen av upproret i november 2019 närmar sig är den explosiva potentialen hos ett samhälle som pressats till sin gräns obestridlig. Den enda lösningen på denna oändliga cykel av fattigdom och förtryck är hela prästerskapets fall och upprättandet av en demokratisk republik, en framtid som det iranska folket och deras organiserade motstånd är fast beslutna att uppnå.