Iran står inte bara inför en vattenkris; landet står inför ett tillstånd av ”vattenbankrutt”. Denna term, som används av experter för att beskriva en systemisk kollaps av vattenresurser, pekar på en katastrof som inte orsakats av naturen, utan av årtionden av den iranska regimens korruption, misskötsel och den Islamiska revolutionsgardets (IRGC) profiterande verksamhet. När miljontals iranier nu står inför ransonering av dricksvatten visar bevisen att denna katastrof var både förutsägbar och avsiktligt ignorerad.
Krisen handlar inte om otillräckligt regn utan om systematisk plundring. Fakta avslöjar en regering som medvetet har tömt nationens livsnerv för ekonomisk och politisk vinning, vilket lämnat vanliga medborgare att bära de förödande konsekvenserna.
En tillverkad torkas anatomi
Omfattningen av regimens misskötsel är uppenbar. Officiella uppgifter från den statliga webbplatsen Amag visar att Iran utvinner cirka 63,8 miljarder kubikmeter grundvatten årligen, medan den naturliga återvinningstakten för dessa källor endast är 45 miljarder kubikmeter. Detta massiva underskott är en avsiktlig överutvinningspolitik som har bedrivits i åratal, vilket har lett till utarmning av viktiga ackvirerar.
Dessutom fördelas över 80 % av landets förnybara vatten till jordbruket, en sektor vars exportvinster oproportionerligt gynnar regimanslutna enheter. Denna felfördelning prioriterar ett fåtal utvalda ekonomiska intressen framför hållbar förvaltning av en resurs som är avgörande för hela befolkningens överlevnad.
IRGC: Den profiterande ”vattenmaffian”
I hjärtat av denna kris står Islamiska revolutionsgardet (IRGC), som driver en vattenmaffia. IRGC har lett massiva och miljöförstörande dammbyggnationsprojekt över hela Iran utan ordentliga ekologiska bedömningar. Dessa projekt har stört naturliga vattenflöden, torkat ut floder och skapat allvarliga sociala spänningar kring vattenrättigheter i provinser som Sistan och Baluchestan, Kerman, Fars och Isfahan.
IRGC:s fokus ligger inte på hållbar förvaltning utan på att säkra lukrativa, storskaliga kontrakt. Detta framgår tydligt av deras strävan efter dyra och teknikintensiva ”lösningar”, såsom avsaltningsanläggningen i Bandar Abbas värd 204 miljoner dollar, enligt Amag. Dessa projekt fungerar som en rörledning för att kanalisera statliga medel till IRGC:s befälhavare och deras anslutna, samtidigt som de misslyckas med att ta itu med grundorsakerna till vattenkrisen.
Omvändning och bedrägeri: Kvinnor skyller på vattenbrist
I stället för att ta itu med sina katastrofala politiska misslyckanden har regimen tillgripit bisarra ideologiska avvikelser för att undvika ansvar. I ett tydligt exempel hävdade Mohsen Araki, medlem av expertförsamlingen, offentligt att vattenkrisen, torkan och bristen på nederbörd var ett gudomligt straff för att kvinnor inte följde den obligatoriska hijaben.
En avsiktlig förnekelsepolitik
Regimen kan inte påstå sig vara okunnig. Experter har slagit larm i åratal, bara för att tystas. I en intervju med statliga medier bekräftade Kaveh Madani, tidigare biträdande chef för Irans miljödepartement och nuvarande chef för UNU-institutet för vatten, miljö och hälsa, att krisen länge varit under uppsegling.
I en slående anekdot från sin tid i regeringen minns Madani hur han använde termen ”vattenkonkurs” vid ett möte med Högsta vattenrådet. Istället för att lyssna på varningen tillrättavisade en högt uppsatt tjänsteman honom och sa: ”Unge man, säg inte sådana saker.” Denna händelse avslöjar en avsiktlig förnekelsepolitik på högsta maktnivå, där vetenskapliga varningar aktivt avfärdades för att skydda den styrande elitens politiska och ekonomiska intressen.
Den törst som griper tag i Iran är inte en naturhandling utan en direkt och oundviklig konsekvens av regimens korruption och inkompetens. Överuttaget av grundvatten, IRGC:s destruktiva och egennyttiga megaprojekt och den cyniska avledningsmanövern av skulden pekar alla på ett system som i grunden är i krig med sin egen befolkning och miljö.
Denna vattenbankrutt är ett symptom på en mycket djupare politisk bankrutt. Krisen bevisar återigen att regimen är oförmögen och ointresserad av att tillgodose det iranska folkets behov. Och den bevisar återigen att den slutgiltiga lösningen är att undanröja roten till problemet, vilket är regimen själv.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 