I ett stort globalt slag mot prästregimen antog FN:s generalförsamlings tredje utskott den 19 november 2025 en resolution som fördömde de grova och systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Iran. Den 72:a resolutionen antogs med övertygande 79 röster för och endast 28 emot, vilket signalerar det internationella samfundets växande oro över regimens brutalitet. Även om resolutionen tar upp den nuvarande vågen av förtryck, ligger dess verkliga historiska betydelse i dess exempellösa beslut att koppla regimens nuvarande brott till den ostraffade massakern på 30 000 politiska fångar 1988.
Oro över ”skrämmande” ökning av avrättningar
FN-resolutionen uttrycker djup oro över den ”alarmerande och betydande ökningen av avrättningar” i Iran och fördömer regimens användning av dödsstraffet som ett verktyg för ”politiskt förtryck och tystande av motståndare och demonstranter”. Den noterar särskilt det ökande antalet avrättningar riktade mot kvinnor och minderåriga. Detta fördömande är inte abstrakt; det återspeglar en skrämmande verklighet på plats. Bara sedan början av 2025 har regimen avrättat minst 1 700 fångar. Denna siffra motsvarar en nästan fördubbling av antalet avrättningar som genomfördes under samma period förra året, vilket illustrerar regimens desperata beroende av våld för att behålla sitt grepp om makten.
Bryta tystnaden: kopplingen till massakern 1988
För första gången har FN officiellt erkänt kopplingen mellan regimens nuvarande grymheter och dess grundläggande brott. Resolutionstexten uttrycker oro över statligt sponsrad uppvigling till våld som ”påminner om de rapporterade summariska och godtyckliga avrättningarna från 1988”. Denna länge försenade referens pekar på massakern 1988, då 30 000 politiska fångar, mestadels anslutna till den iranska Folkets Mojahedin organisation (PMOI/MEK), avrättades baserat på en fatwa av regimens dåvarande högsta ledare Ruhollah Khomeini. Avrättningarna utfördes av ”dödskommissioner” som inkluderade nuvarande och tidigare högre tjänstemän, medan regimens nuvarande högsta ledare Ali Khamenei tjänstgjorde som regimens president.
Strafflöshetens cykel
Resolutionen konfronterar direkt den straffrihetskultur som har möjliggjort årtionden av kränkningar av mänskliga rättigheter. Den ”uttrycker allvarlig oro över bristen på ansvarsskyldighet” för brott, inklusive ”pågående påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar och förstörelse av bevis och gravplatser”. Detta återspeglar slutsatserna från FN:s tidigare särskilda rapportör för Iran, professor Javaid Rehman. I en rapport från juli 2024, och återigen i ett meddelande till konferensen Free Iran 2025 den 31 juli 2025, klassificerade professor Rehman massakern 1988 som ett tydligt fall av brott mot mänskligheten och folkmord. Han varnade för att det internationella samfundet misslyckades med att agera 1988 och betonade att ansvaret för att förhindra att dessa avskyvärda brott upprepas ligger hos FN och dess medlemsstater.
Vägen framåt: hänvisning till säkerhetsrådet
Maryam Rajavi, tillträdande president för Irans nationella motståndsråd (NCRI), välkomnade resolutionen och konstaterade att den bara återspeglar en bråkdel av regimens brott. Hon betonade att den straffrihet som regimens ledare, inklusive den högste ledaren Ali Khamenei, åtnjuter, har möjliggjort en fortsättning på grymheter som massakern 1988.
När FN nu formellt erkänner denna koppling förklarade Rajavi att vägen framåt är tydlig. ”Efter resolutionens betoning på massakern 1988 och dagens ökande avrättningar … måste regimens brottsdossier omedelbart hänskjutas till säkerhetsrådet och dess ledare ställas inför rätta.” Detta är inte bara det iranska folkets krav; det är en förutsättning för internationell fred och säkerhet.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 