Vinden viskar genom iranska kyrkogårdar, inte en sorgsen suck, utan ett kyligt bevis på en stats krig mot själva minnet. Här samlas familjer inte för tyst minne, utan för att konfrontera vanhelgade gravar, krossade gravstenar och den avsiktliga utraderingen av deras nära och kära existens – ett angrepp som blev brutalt konkret när myndigheterna enligt uppgift förvandlade avsnitt 41 av Teherans Behesht-e Zahra-kyrkogård, länge förknippad med avrättade politiska fångar från 1980-talet, till en parkeringsplats. Vad betyder det när en regering för krig inte bara mot de levande, utan mot själva minnet av de döda, och vilket ansvar bär det internationella samfundet när sådana handlingar begås i full akt?

Denna kyliga verklighet understryker att mänskliga rättigheter inte bara är abstrakta ideal som är förankrade i internationella deklarationer; de är en daglig stridsplats för överlevnad, värdighet och frihet mot förtryckets obevekliga maskineri. När världen nyligen markerade Människorättsdagen, som syftar till att bekräfta det gemensamma mänskliga kravet på rättvisa, står Iran som ett brutalt motexempel. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna utarbetades i skuggan av grymheter just för att förhindra normaliseringen av statligt våld, och erkände implicit att när en regering blir motorn för tyranni kan människor drivas till motstånd som en ”sista utväg”. För iranier är den ”sista utvägen” inte en teoretisk debatt för seminarier eller årsdagar; det är den malande verkligheten i det dagliga livet under ett system som behandlar rädsla som styrelseskick och lagen som ett vapen.

Regimens rapporterade avrättningssiffra i år – över 1 950 personer – signalerar inte bara en stigande statistik, utan en kalkylerad politisk strategi. Den stora volymen av dessa statssanktionerade mord pekar på ett ledarskap som är djupt osäkert och som utnyttjar det yttersta straffet som ett trubbigt instrument för att kväva oliktänkande och genomdriva lydnad. Detta är inte rättvisa; det är ritualiserad hotfull verksamhet, iscensatt i domstolarnas och domarnas språk för att dölja vad den verkligen är: omvandlingen av straff till offentlig kontroll. När en stat avrättar i sådana historiska takter bevisar den inte stabilitet; den erkänner oro.

För iranier är förtryck inte en årsrapport; det är en timvis prövning. Bara i november avrättades 335 personer. Gripandena når häpnadsväckande nivåer och riktar sig mot alla som uppfattas som ett hot mot regimens bräckliga maktgrepp. Familjer berövas inte bara sina nära och kära – de berövas själva sorgen, eftersom myndigheterna bulldosar gravar, förstör gravstenar och utplånar begravningsplatser, inte bara för att tysta sorgen, utan för att eliminera bevis och rensa spåren av tidigare brott från offentliga register. Även de döda, verkar regimen tro, kan antända motstånd – så den riktar sig mot kvarlevorna, namnen och platserna, i rädsla för att dokumenterad sanning och kollektiv sorg kan bli en katalysator för framtida motstånd.

Denna intensifierande brutalitet misstolkas ofta som styrka. Det är den inte. Det är beteendet hos en regim som känner av sin svaghet och besvarar den rädslan med repet. Dödsdomar mot politiska fångar och andra regim motståndare är inte bara straff; de är varningar till alla som frestas att organisera sig eller tala ut. Långtidsfångar utsätts för eskalerande tryck just för att de representerar något som regimen inte kan tolerera: kontinuitet i motståndet. Ihärdigheten i kampanjen ”Nej till avrättningstisdagar” – som fortsätter vecka efter vecka – avslöjar en avgörande sanning: även inne i fängelserna som byggts för att krossa människor, lever trotset kvar, ett bevis på det iranska folkets orubbliga anda.

Så, hur ser ansvaret ut för det internationella samfundet? Det centrala kravet från iranier är enkelt: sluta möjliggöra terrormaskineriet. Villkora relationerna med ett omedelbart stopp för avrättningar. Stäng ner institutioner och fronter som används för att samordna hot utanför Irans gränser. Och behandla förtryckets infrastruktur för vad den är genom att lista Islamiska revolutionsgardet (IRGC) och underrättelse- och säkerhetsministeriet (MOIS) som terroristenheter och skära av de nätverk som möjliggör transnationella operationer.

MR-dagen är inte tänkt att vara enbart en stund av reflektion. Den är tänkt att vara ett mått på beslutsamhet. Frågan är inte längre om världen har tillräckligt med information. Det har den. Frågan är om den har viljan att agera innan nästa avrättning, nästa allvarliga vanhelgande, bara blir ytterligare ett stycke i nästa års rapport. Tiden för passiv observation är sedan länge förbi; ögonblicket för avgörande åtgärder för att upprätthålla mänsklig värdighet i Iran är nu.