I en slående uppvisning av trots som signalerar den iranska regimens allt djupare sårbarhet, har Teherans stora basar och stora kommersiella centra över huvudstaden brutit ut i intensiva protester mot regeringen. Det som började söndagen den 28 december som en strejk mot den katastrofala devalveringen av den nationella valutan har snabbt utvecklats till ett politiskt uppror som riktar sig mot de högsta nivåerna av det prästerliga etablissemanget, inklusive regimens högsta ledare Ali Khamenei.

Oroligheterna, som började sin andra dag måndagen den 29 december 2025, har krossat illusionen av stabilitet som regimen desperat har försökt projicera mer än ett år in i presidentskapet för Masoud Pezeshkian. Med slagord som skiftar från ekonomiska klagomål till uttryckliga uppmaningar till regimskifte, har basarerna – historiskt sett en barometer för stora sociopolitiska förändringar i Iran – signalerat att klyftan mellan den härskande teokratin och det iranska folket nu är oöverbryggbar.

Gnistan: Valutakollaps och hyperinflation

Den omedelbara katalysatorn för denna senaste våg av oroligheter var en historisk nedgång i den iranska Rialens värde. På söndagen hade växelkursen för den amerikanska dollarn skjutit i höjden till över 1,45 miljoner rial, en siffra som effektivt har förlamat handel och handel. Detta representerar en svindlande nedgång; bara en månad tidigare handlades dollarn till 1,14 miljoner rial.

Konsekvenserna för den genomsnittlige iranier är förödande. Bara under det senaste året har livsmedelspriserna stigit med i genomsnitt över 66 procent. Till och med officiell statlig statistik, som rutinmässigt underskattar krisens svårighetsgrad, medger att inflationen punkt till punkt har passerat 52 procent. Inför hyperinflation och oförmågan att prissätta varor eller fylla på lager, inledde köpmän i Teherans mobiltelefon- och elektronikhubbar, särskilt Aladdin och Charsoo passagerna, en strejk som spred sig som en löpeld.

Från strejk till gatustrider: En tidslinje av trots

Upproret började på allvar på eftermiddagen söndagen den 28 december. Videor som cirkulerade på sociala medier visade butiksinnehavare i Aladdin-komplexet när de stänger sina luckor och skanderar, ”Var inte rädd, var inte rädd, vi är alla tillsammans”, vilket effektivt förvandlade de kommersiella korridorerna till protestlokaler. Strejken expanderade snabbt till Charsoo kommersiella komplex tvärs över gatan, ”Järnmarknaden” i Shush och mobiltelefondistriktet i Pakdasht. Köpmän strömmade ut på gatorna, marscherade mot Hafez Bridge-korsningen och uppmanade andra att stänga sina butiker med ramsor av ”Stäng dem, stäng dem” och ”Stöd, stöd.”

På måndagen den 29 december hade oroligheterna uppslukat stora delar av huvudstaden. Strejken spred sig till ”Light District” (Cheragh Bargh), guldmarknaden, skomarknaden (Bagh-e Sepahsalar), Lalehzar, Saadi och möbelmarknaderna i Yaftabad och Delavaran. Regimens svar var förutsägbart brutalt. I Bagh-e Sepahsalar-området och under Hafez-bron attackerade säkerhetsstyrkor och specialenheter lojala mot Khamenei folkmassorna med tårgas och batonger. Men i en betydande uppvisning av motståndskraft kämpade ungdomarna och köpmännen tillbaka, vilket tvingade de repressiva krafterna att dra sig tillbaka i flera fall medan de skanderade ”Skurlar, skurkar.”

Regimen medger att använda ekonomin som ”gisslan”

Intensiteten i protesterna har tvingat till och med regimtjänstemän att erkänna den systemiska korruptionen och politiska misslyckanden som driver kollapsen. Hossein Marashi, en tidigare vicepresident för regimen, erkände att 40 procent av landets banktillgångar är ”fiktiva” och uppgav att under de senaste 20 åren har Irans ekonomi hållits ”gisslan av kärnkraftsfrågan”. Han varnade för att matvarukrisen har potential att dra hungriga människor ut på gatorna.

På liknande sätt beskrev en medlem av regimens parlament, Aliyeh Kiasari, inflationen som en eld som drevs av ”intressekonflikter” bland styrande eliter som tjänar på krisen. Till och med regimpresident Masoud Pezeshkian, som står inför det totala misslyckandet i sin administrations ekonomiska politik, erkände: ”Om problemen inte löses kan vi inte regera.” Dessa medgivanden bekräftar vad det iranska motståndet länge har hävdat: den ekonomiska krisen beror inte enbart på yttre faktorer utan är ett resultat av regimens systematiska plundring och prioritering av kärnkrafts- och militära ambitioner framför allmän välfärd.

Regimens panik och skuldspelet

Skräckslagen över utsikterna till ett omfattande uppror som påminner om tidigare rikstäckande protester har regimen satt sin säkerhetsapparat i hög beredskap. Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) deklarerade ett 100-procentigt tillstånd av beredskap för säkerhetshögkvarteret ”Sarallah” i Teheran. Förstärkningar från de repressiva Basij-, Ashura- och Fatehin-bataljonerna har mobiliserats, och ytterligare styrkor från provinserna Mazandaran, Qom och Semnan har satts i beredskap för att utplaceras till huvudstaden.

I ett drag som avslöjar regimens rädsla för organiserad opposition, tillskrev den IRGC-anslutna Fars News Agency radikaliseringen av protesterna till ”små celler på 5 till 10 personer”. Med hänvisning till en underrättelsetjänsteman hävdade byrån att dessa grupper följde ett specifikt ”scenario” för att omvandla ekonomiska klagomål till politisk instabilitet.

Rikstäckande expansion och uppmaningen till motstånd

Upproret har snabbt spridit sig utanför Teherans gränser. På måndagseftermiddagen rapporterades protester i större städer inklusive Mashhad, Karaj, Kermanshah, Hamedan och Qeshm. I Mashhad drabbade demonstranter på Shohada- och Saadi-torg samman med anti-upploppstyrkor och försvarade sig med stenar. Som en symbol för folkets raseri förstördes fordonet för en präst som förolämpade demonstranter genom att kalla dem ”hycklare” (monafeghin) av folkmassan. När slagorden ”Tills mullan är undanröjd kommer detta hemland inte att vara ett hemland” ekar över Iran, är det tydligt att basarupproret inte bara är en ekonomisk strejk; det är det senaste kapitlet i det iranska folkets pågående revolution för frihet och demokrati.