På tröskeln till den 11 februari bekräftade tiotusentals iranier i Berlin en nationell röd linje: varken shahen eller mullorna

Den 7 februari, på tröskeln till den historiska årsdagen av shahens diktaturs fall och 11 februarirevolutionen, blev Berlin återigen scenen för ett kraftfullt politiskt uttalande från det iranska folket. Tiotusentals iranier, tillsammans med framstående internationella politiska, kulturella och sociala personer, samlades i Tysklands huvudstad i en av de mest betydelsefulla demonstrationerna på senare år.

Detta var inte bara en minneshändelse. Det var en tydlig deklaration av politisk vilja.

Den massiva uppslutningen återspeglade ett brett nationellt spektrum: anhängare av det iranska motståndsrörelsen, medlemmar och sympatisörer av Folkets Mojahedinorganisation i Iran (PMOI/MEK), samt demokratiska och republikanska krafter förenade av en gemensam vision – ett fritt Iran och en demokratisk republik.

Organisation, alternativ och politisk klarhet

Demonstrationens omfattning och sammanhang underströk en central verklighet: utan organiserat motstånd, ihållande ansträngningar och ett trovärdigt demokratiskt alternativ skulle det iranska folkets kamp förbli sårbar för förvrängning och kapning. Förekomsten av en strukturerad rörelse – förankrad i ett tydligt program, inklusive Maryam Rajavis tiopunktsplan – har förhindrat att utrymmet återtas av antingen rester av den tidigare shahens regim eller av den nuvarande prästerliga diktaturen.

Denna politiska klarhet är just det som gav Berlindemonstrationen dess strategiska tyngd. Det var inte bara ett upprop till att störta den styrande teokratin, utan en fast och omisskännlig gräns mellan republikanismens och folkets suveränitetsläger på ena sidan, och alla former av auktoritärism – prästerlig eller monarkisk – på den andra.

En nationell enhet bortom skillnader

Iranier från alla etniciteter, religioner, regioner och politiska bakgrunder deltog och visade att Irans framtid kan byggas på nationell enighet och demokratiskt samarbete. Budskapet var tydligt: ​​morgondagens Iran kommer att vara fritt från både shahen och mullorna, grundat i respekt för territoriell integritet, pluralism och lika medborgarskap.

Den enande parollen –
”Ner med förtryckaren, vare sig det är shahen eller den högste ledaren” –
har nu blivit en kraftfull politisk barriär mot försök från opportunistiska medienätverk, utlandsstödda tankesmedjor och koloniala berättelser som försöker rehabilitera auktoritärt styre under ett annat namn.

Att förkasta opportunism och politisk kapning

Demonstrationen i Berlin avslöjade återigen det iranska folkets djupa nationella medvetande mot dem som försöker rida på revolutionens våg för personlig eller dynastisk vinning. Familjen Pahlavi, länge borttagen från Iran och som lever bekvämt utomlands på rikedomar som stulits från nationen, har återuppstått vid ett kritiskt historiskt ögonblick och försöker återinföra sig i Irans demokratiska kamp.

Detta mönster är inte obekant för iranier. Historien har lärt dem kostnaden för att ersätta en diktatur med en annan. Försöket att utnyttja martyrernas, fångarnas och sörjande familjers uppoffringar för politisk ”aktiejakt” har bestämt avvisats.

Som betonades under demonstrationen: sådana ambitioner är illusioner.

Alternativet existerar – och har bestått

Maryam Rajavi, tillträdande president för Irans nationella motståndsråd och huvudtalare vid evenemanget, tog upp en fråga som ofta ställs internationellt: Finns det ett alternativ?

Hennes svar var entydigt: ja. Ett alternativ har funnits i 44 år – väglett av principen att varken shahen eller mullorna ska uthärda förtryck, blodsutgjutelse och exil. Denna princip representerar förkastandet av diktatur och beroende, och bekräftelsen av frihet och nationell självständighet.

Att besegra falska ”alternativskapande”-projekt

Framför allt störde Berlindemonstrationen de pågående ansträngningarna att tillverka artificiella alternativ som är utformade för att styra Iran mot en annan påtvingad auktoritär struktur. Dessa politiska ingenjörsprojekt – vare sig de är inhemska eller utländska – fick ett tydligt budskap: Irans revolution kommer inte att outsourcas, kapas eller återvinnas till en annan diktatur.

Det iranska folket övergår inte från en autokrati till en annan. Deras krav är rotat i över 120 år av kontinuerlig kamp – från den konstitutionella revolutionen, genom Dr. Mohammad Mossadeghs era, till den antimonarkiska revolutionen – för demokrati, suveränitet och mänsklig värdighet.

En nationell och oberoende väg framåt

Deltagandet av Irans förtryckta nationaliteter i denna demonstration bekräftade ytterligare att trots djupa historiska sår som tillfogats av både monarkiska och prästerliga diktaturer, står dessa samhällen enade med det landsomfattande upproret och motståndsenheterna mot all utländsk inblandning eller påhittade alternativ.

I detta sammanhang ligger den mest nationella, oberoende och demokratiska vägen framåt i den nationella solidaritetsfronten – ett ramverk som initierats av den iranska