En stor demonstration för anhängare av det iranska motståndsrörelsen hölls i München fredagen den 13 februari 2026, där deltagarna skanderade ”Ingen shah, inga mullor” och krävde att prästerskapet skulle störtas och att en demokratisk republik skulle upprättas i Iran. Demonstrationen upprepade budskapet att iranier avvisar diktatur i alla former, vare sig det är teokrati eller monarki, och insisterar på att Irans framtid måste byggas på folklig suveränitet, demokratiska rättigheter och en sekulär stat.
Ett antal talare talade till folkmassan och betonade både omfattningen av upproret i Iran och det internationella samfundets ansvar att stå bakom det iranska folkets krav på grundläggande förändring. En av programmets centrala ögonblick var ett budskap från Maryam Rajavi, tillträdande president för Irans nationella motståndsråd (NCRI).
I sitt tal förklarade Rajavi: ”Det iranska samhället är på väg mot en demokratisk revolution, mot en demokratisk republik.” Hon hyllade deltagarna som ”Irans upprors outsläckliga röst” och sa att deras sammankomst bar budskapet från de ”som dödades under januaris blodiga dagar”. Hon redogjorde för vad hon kallade tre avgörande budskap från uppoffringarna som gjordes under upproret: för det första, att det återigen bevisar det iranska folkets ”orubbliga och oåterkalleliga beslutsamhet att störta regimen i sin helhet”; för det andra, att vägen till förändring är ”organiserat uppror”, där upprorisk ungdom och motståndsenheter spelar en avgörande roll; och för det tredje, att Ali Khamenei är beredd att utlösa massmord på gatan snarare än att ge upp de sönderfallande grundvalarna för absolut prästerskap.
Rajavi drog också en skarp linje mot försök att avleda upproret genom att återuppliva nostalgin för monarki. ”Resterna av shahens diktatur som försöker spåra ur upproret och utnyttja folkets blod och lidande arbetar förgäves”, sa hon och tillade att det i Irans demokratiska framtid ”inte finns någon plats för dem som redan lovar en ny enmansautokrati”. Hon underströk att en nation som har betalat ett så högt pris för frihet inte kommer att byta en diktatur mot en annan: ”Ett folk som har betalat ett så fruktansvärt pris för frihet och demokrati … kommer aldrig att byta ut den mot den tidigare monarkiska diktaturen.” Hon betonade de gemensamma principer som i allt högre grad framförs av demonstranter och diasporan, ledda av parollen ”Nej till shahen, nej till mullorna”, tillsammans med separation av religion och stat, kvinnors lika rättigheter och avvisande av eftergiftspolitik, krig och utländsk intervention.
Rajavi uppmanade sedan världsledare som deltog i säkerhetskonferensen i München att svara på vad hon beskrev som det iranska folkets legitima krav, inklusive att erkänna rätten för upproriska ungdomar och motståndsenheter att konfrontera IRGC, brådskande åtgärder i FN för att stoppa avrättningar, garantera obegränsad tillgång till gratis internet och driva på ansvarsskyldighet för regimledare för brott mot mänskligheten.
Bland huvudtalarna höll John Bercow, tidigare talman i Storbritanniens underhus, ett kraftfullt tal mot IRGC och mot alla försök att presentera en återgång till monarki som ett alternativ till Teherans styre. Han beskrev det styrande etablissemanget som ”en organiserad, institutionaliserad slakteributik … vid makten genom lögner, bedrägeri, manipulation och genom fortsatt blodtörstig användning av en repressiv statsapparat.” Bercow sa till folkmassan att regimen har varit vid makten ”47 år för länge” och stödde demonstranternas kärnkrav: ”Ni vet vad ni pratar om när ni säger ‘Ingen shah, ingen mulla!‘”
Bercow sa också att han hade skrivit till arrangörerna av säkerhetskonferensen i München för att invända mot att bjuda in shahens son att tala. Han kallade inbjudan ett ”massivt felbedömning” och hävdade att alternativet till teokrati inte är monarki: ”Eftersom alternativet till den blodtörstiga tyrannin i Teheran inte är att återgå till monarki… Vi vill inte ha en diktatur i Iran, vare sig det är av mullorna eller shahen eller shahens son!” Han tillade att förändring måste komma inifrån Iran och att det internationella samfundet bör sluta legitimera splittrande personer samtidigt som de fokuserar på ansvarsskyldighet, inklusive åtgärder för att stoppa avrättningar, terroristbeteckning av IRGC och ekonomisk press på regimen.
Bercow berömde Mrs. Rajavi:s ledarskap och NCRI:s demokratiska vision och sa: ”Jag har aldrig träffat en mer beslutsam, djärv, modig eller vältalig förkämpe för förändring av demokrati i världen än Mrs. Maryam Rajavi. Hon är en hjältinna för mänskligheten!” Han jämförde hennes långa meritlista av uppoffringar med avsaknaden av något jämförbart engagemang från Reza Pahlavi:s sida och anmärkte att Pahlavi ”inte har offrat någonting … [och] inte har gett någonting till den heroiska kampen för frihet som äger rum i Iran”.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 