Från upproret i januari 2026 till tusentals arbetar- och sociala protester, ekonomisk kollaps och politisk repression gav näring åt det nationella motståndet.

Trots allvarlig repression, krig och intensifierad statlig kontroll bevittnade Iran under 2025–2026 en av de mest ihållande protestvågorna i sin moderna historia. Under ytan av militär konfrontation och politisk kris kvarstod en djupare verklighet: ett samhälle under ekonomiskt tryck som kontinuerligt mobiliserade för grundläggande rättigheter.

Januariupproret 2026: En landsomfattande explosion

Den viktigaste vändpunkten kom med det landsomfattande upproret som började den 28 december 2025 (7 dec 1404) och fortsatte i nästan tre veckor fram till den 17 januari 2026 (27 dec 1404).
Protesterna, som utlöstes av den nationella valutans kollaps – då den amerikanska dollarn enligt uppgift steg till cirka 145 000 toman – började initialt med strejker av butiksinnehavare i Teherans kommersiella distrikt. Inom några dagar expanderade oroligheterna till ett brett uppror som involverade ungdomar, arbetare och olika sociala grupper.

Enligt sammanställda rapporter:

Protester och strejker registrerades i över 350 städer i alla 31 provinser
Mer än 1 700 protestrelaterade incidenter dokumenterades enbart under upproret

Viktiga kännetecken

Upproret uppvisade flera utmärkande drag:

1. Snabb expansion över hela landet, särskilt till mindre städer
2. Deltagande över klassgränser, inklusive ungdomar, kvinnor och arbetare
3. Eskalering från protest till konfrontation, då säkerhetsstyrkor använde skarp ammunition, tårgas och batonger
4. Angrepp på statliga institutioner, inklusive säkerhetscenter och regimbyggnader
5. En framträdande roll för ungdomsnätverk, av vilka några kortvarigt utmanade statlig kontroll i vissa områden
6. Kvinnor och unga spelade en särskilt synlig roll, vilket belyste rörelsens generationsmässiga och sociala djup.

Statens reaktion
Regimmyndigheterna svarade med överväldigande kraft. Rapporterna beskrev:

1. Direkt eld mot demonstranter
2. Omfattande gripanden
3. Intensivt tryck på offrens familjer
4. Attacker mot skadade demonstranter, inklusive gripanden på sjukvårdsinrättningar

I början av januari 2026 nådde tillslaget sin kulmen och drog till sig internationellt fördömande, inklusive från FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Pågående motstånd efter upproret

Även om storskaliga gatuprotester avtog efter mitten av januari försvann inte motståndet. Istället ändrade det form:

a) Lokala sammandrabbningar och trots handlingar fortsatte

b) Attacker mot symboler för statlig auktoritet rapporterades intermittent

c) Protestnätverk förblev aktiva, vilket indikerar att rörelsen inte hade undertryckts helt

Ett år av omfattande sociala protester

Utöver upproret upplevde Iran tusentals sektorsvisa protester under hela året. Totalt registrerades mer än 4 000 protestaktioner när upproret och fackliga/sektorsvisa demonstrationer kombinerades.

Stora inblandade grupper

• Arbetare: Den största andelen protester, drivna av obetalda löner, uppsägningar och osäkra förhållanden inom olje-, industri- och infrastruktursektorerna
• Pensionärer: Frekventa veckovisa sammankomster om pensioner, sjukvårdskostnader och sjunkande levnadsstandard
• Lastbilschaufförer: Landsomfattande strejker om bränslekvoter, stigande kostnader och låga fraktpriser
• Lärare och offentliganställda: Protester mot löner, förmåner och otrygg anställning
• Bönder: Demonstrationer mot vattenbrist, misskötsel och jordbrukspolitik
• Studenter: Campusprotester mot förtryck, gripanden och försämrade förhållanden
  Dessa protester återspeglade en systemisk ekonomisk kris som drabbade nästan alla delar av samhället.

Ekonomiska drivkrafter för oro
I kärnan av dessa mobiliseringar var en allvarlig ekonomisk nedgång som kännetecknades av:

Snabb valutadevalvering
– Hög inflation och stigande levnadskostnader
– Energibrist och infrastrukturmisslyckanden
– Växande arbetslöshet och otrygg anställning

För många iranier var protesterna inte längre politiska i traditionell mening – de handlade om överlevnad och tillgång till grundläggande rättigheter.

Ett samhälle som fortsätter att mobilisera
Det som utmärker protestvågen 2025–2026 är inte bara dess omfattning utan även dess ihållighet. Även efter massförtryck och krigets chock fortsatte kollektiva åtgärder över sektorer och regioner.

Detta indikerar ett strukturellt skifte: protester är inte längre isolerade händelser utan en del av en pågående cykel av social mobilisering.

En olöst kris

Händelserna 2025–2026 visar att förtryck och extern konflikt inte har löst Irans interna kris. Istället har de intensifierat de underliggande spänningarna.

Upproret i januari 2026, följt av tusentals protester över hela samhället, pekar på en grundläggande verklighet:

Iran upplever inte en tillfällig våg av oroligheter, utan en långvarig och systemisk kris – en som fortsätter att generera motstånd trots betydande kostnader.

Utvecklingen tyder på att om inte centrala ekonomiska och politiska klagomål åtgärdas, kommer protestcykler sannolikt att återuppstå – potentiellt med större intensitet i framtiden.