Att Sveriges riksdag har bjudit in Reza Pahlavi är inte en neutral handling. Det är ett politiskt ställningstagande. Och det är ett ställningstagande som riskerar att ge demokratisk legitimitet åt en aktör som varken gjort upp med Irans auktoritära förflutna eller visat att han representerar en trovärdig demokratisk framtid.

Reza Pahlavi, son till Irans störtade shah, framställs ofta i västerländska medier som en samlande oppositionsfigur. Men bilden är missvisande. Han har aldrig tydligt och otvetydigt tagit avstånd från det brutala förtryck som präglade både hans fars och farfars styre. Under mer än ett halvt sekel fängslades, torterades och avrättades oppositionella, journalister och intellektuella under monarkin. Den historien kan inte reduceras till en parentes i kampen mot dagens regim. Den är central.

Den som gör anspråk på att tala i demokratins namn måste också visa att han brutit med det auktoritära arv han kommer ur. Reza Pahlavi har inte gjort det. Frånvaron av självkritik är inte symbolisk – den är politiskt avslöjande.

Hans återkommande påståenden om ett brett folkligt stöd inne i Iran saknar dessutom övertygande täckning. Vid flera avgörande politiska skeden har den mobilisering han utlovat uteblivit. Däremot har uppmaningar till konfrontation, utan organisering, säkerhetsstruktur eller ansvarstagande, bidragit till höga mänskliga kostnader. Än mer alarmerande är att han, efter omfattande civila dödsfall, öppet har försvarat utländsk militär intervention och beskrivit bombningar som ”humanitär hjälp”. Att kalla luftangrepp mot ett land redan drabbat av repression, fattigdom och sönderfall för humanitär hjälp är inte bara cyniskt. Det är politiskt ansvarslöst.

Att Reza Pahlavi trots detta kunnat etablera sig som en framträdande oppositionsröst beror i hög grad på mediala och digitala kampanjer – inte på dokumenterad förankring i det iranska samhället. Det finns en avgörande skillnad mellan synlighet i exil och legitimitet i ett land under diktatur. Den skillnaden tenderar svenska och europeiska beslutsfattare alltför ofta att bortse från.

Även utvecklingen inom den rörelse som samlats kring Pahlavi borde mana till eftertanke. Flera tidigare medarbetare har vittnat om ett auktoritärt ledarskap. Intoleransen mot andra oppositionella har blivit allt tydligare. Hot, smutskastning och försök att tysta kritiska röster förekommer återkommande. En rörelse som inte tolererar pluralism i opposition kan knappast bära upp en demokratisk framtid.

Särskilt oroande är den exkluderande nationalism som blivit alltmer framträdande i Pahlavirörelsens symbolik och retorik. Vid demonstrationer har etniska och regionala uttryck förbjudits i en påstådd strävan efter enhet. Men Iran är inte – och har aldrig varit – en etniskt homogen nation. Kurder, balucher, araber, azerier och andra grupper utgör inte ett hot mot landets sammanhållning. Det de kräver är jämlikt medborgarskap, erkännande och politisk värdighet inom ramen för en gemensam stat. Att misstänkliggöra dessa krav är inte nationell samling. Det är exkludering.

Ett politiskt projekt som vilar på nostalgisk monarkisk, auktoritära reflexer och vädjanden till externa makter erbjuder ingen väg ut ur Irans kris. Det riskerar tvärtom att återskapa de mönster som en gång bidrog till att kasta landet från envälde till teokrati. Irans framtid kan inte byggas på en återgång till det förflutna, hur tilltalande den än kan framstå i vissa exilmiljöer eller tv-studior.

Det är därför riksdagens inbjudan är så problematisk. Sveriges demokratiska institutioner bör inte låna ut sin legitimitet till politiska aktörer vars demokratiska anspråk inte tål granskning. Att stå upp för det iranska folkets frihet innebär inte att okritiskt omfamna den mest mediala exilprofilen. Det innebär att hålla fast vid principer: demokrati, pluralism, ansvar och respekt för alla folkgrupper i Iran.

Riksdagen bör visa bättre omdöme. Den som ges en plattform i Sveriges folkvalda församling bör inte bara vara motståndare till den islamiska republiken. Han eller hon måste också stå trovärdigt för det som ska komma efter.