Masoud Pezeshkian har länge varit en person som varit nära knuten till iranska regimens mest hårdföra element och visat orubblig lojalitet mot den högste ledaren Ali Khamenei och hans ideologiska ramverk. Hans senaste uttalanden och handlingar, särskilt hans kontakter med höga tjänstemän och extremistfraktioner, understryker hans engagemang för att stödja regimens fundamentalistiska mål.
Den 9 september träffade Pezeshkian nyckelpersoner från Ministry of Intelligence and Security (MOIS) och lovordade dem som revolutionens ”sanna soldater”. I ett tal betonade han vad han kallade ”MOIS-agenternas osjälviska insatser” och beskrev dem som ”arbetar anonymt för att bevara den islamiska republiken utan att söka personlig vinning”. Han menade att ”dessa soldater stod närmast Gud” på grund av sina rena avsikter och handlingar.
Bara några dagar innan, den 7 september, besökte Pezeshkian Khatam-ol-Anbia Construction Headquarters, en del av IRGC. Tillsammans med Hossein Salami, IRGC:s överbefälhavare, inspekterade Pezeshkian organisationens omfattande infrastrukturprojekt. Efter besöket uttryckte han hopp om att ”Basij”-styrkorna skulle kunna användas för att ta itu med Irans interna problem och positionerade sig bestämt som en förespråkare för Basij-värderingar. Han upprepade att ”han hade varit, var och skulle fortsätta att vara en Basijmilis”, med hänvisning till basijmilisens roll i upprätthållandet av regimens ideologiska och militära uppdrag. Denna känsla upprepades av tidningen Kayhan, som berömde Pezeshkians stöd för Basij-tänkandet som landets räddare.
Vad Khatam-ol-Anbia HQ står för
Khatam-ol-Anbia Construction Headquarters, även känt som GHORB , är mycket mer än bara en byggfirma. Khatam-ol-Anbia grundades under Iran-Irak-kriget för att stödja krigsinsatsen och har sedan dess vuxit till en av de mäktigaste ekonomiska och militära enheterna i Iran, till stor del kontrollerad av IRGC. Företaget är involverat i storskaliga infrastrukturprojekt, inklusive dammar, tunnlar, motorvägar och energiprojekt, vilket gör det till en hörnsten i den iranska ekonomin.
Khatam-ol-Anbia handlar dock inte bara om ekonomisk utveckling. Den är djupt inbäddad i regimens bredare ideologiska och säkerhetspolitiska doktrin. Organisationen fungerar som en finansiell ryggrad för IRGC, vilket gör det möjligt för regimen att finansiera både sitt inhemska förtryck och sina utländska operationer. De rikedomar och resurser som kontrolleras av Khatam-ol-Anbia gör det möjligt för IRGC att verka oberoende av regeringsbudgetar, vilket har gett upphov till oro över organisationens brist på transparens och dess roll i korrupta affärer inom Iran.
Khatam-ol-Anbias inblandning i Irans militära strategi går utöver inhemska projekt. Det har rapporterats att organisationen spelar en avgörande roll för att stödja Irans ombudsstyrkor i Mellanöstern, inklusive Hizbollah i Libanon och palestinska grupper i Gaza.
Khatam-ol-Anbias förmåga att mobilisera resurser och expertis gör den till en formidabel aktör i Irans strategi att utöka sitt inflytande i hela Mellanöstern. Förutom att stödja infrastrukturen i Gaza är organisationen också viktig i projekt i Syrien, Irak och Libanon, där Iran har förankrat sitt inflytande genom miliser som agerar som ombud. Detta nätverk av ombud, som finansieras och förses av IRGC genom Khatam-ol-Anbia, är centralt för Teherans geopolitiska ambitioner och dess konfrontation med västmakterna och regionala motståndare.
Pezeshkians retorik och handlingar, i kombination med hans lojalitet mot IRGC och Khatam-ol-Anbia, avslöjar hans engagemang för regimens extremistiska politik. Hans stöd för Basij-tänkandet och militariseringen av ekonomiska och sociala sektorer ligger i linje med den högste ledaren Ali Khameneis bredare strategi att använda sin säkerhetsapparat för att behålla kontrollen över Iran och utöva sitt inflytande i hela Mellanöstern.
Medan Khatam-ol-Anbia och många andra regimenheter är i USA och EU:s sanktionslistor för sitt stöd till terrorism, återspeglar Pezeshkians ord och handlingar hans anpassning till dessa onda aktiviteter. Hans lojalitet mot regimens extremistiska falanger och stöd för IRGC:s agenda bör tjäna som en varning för den farliga väg han är på väg mot. Hans hållning signalerar ett tydligt engagemang för att främja Teherans destabiliserande inflytande både på hemmaplan och i hela regionen.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 