Den 1 februari 2025 publicerade den statliga tidningen Vatan-e Emrooz en artikel. Rubriken var ”Varför monarkin i Iran störtades och aldrig kommer att återvända?” Artikeln kritiserar utåt monarkistiska rörelser. Den avslöjar i slutändan en djupare strategi. Det handlar om regimens avsiktliga användning av monarkin som ett verktyg för att upprätthålla sin egen överlevnad.

En svag motståndare är en användbar motståndare

I artikeln medges att Pahlavi-dynastins kvarlevor inte utgör något verkligt hot mot den islamiska republiken. Den säger öppet: ”En svag och rotlös rörelse som monarkismen kan faktiskt hjälpa den islamiska republikens överlevnad. Detta är den tjänst som kungafamiljen tillhandahåller det iranska folket.” Denna kommentar är ett slående erkännande. Det visar hur regimen uppfattar monarkisterna. De betraktas inte som en livskraftig opposition. Istället ses de som en kontrollerad och bekväm motspelare.

I artikeln hävdas att Irans övergång från monarki var oundviklig, oavsett revolutionen 1979. Det hävdas att monarkin naturligtvis skulle ha nått sitt slut även utan den islamiska revolutionen 1979. Orsaken är dess oförmåga att tillgodose samhällets behov och hantera den globala utvecklingen. Detta påstående syftar till att förstärka uppfattningen att monarkin är ett föråldrat system. Det kan inte återupplivas, trots monarkisternas försök att framställa den som ett alternativ.

Monarkin är en artificiell opposition

Trots att Vatan-e Emrooz erkänner monarkins nedgång betonar den hur monarkisterna fortsätter att verka, om än ineffektivt. Man avfärdar deras inflytande. Man hävdar att ”idag är monarkistiska aktiviteter i Iran mestadels begränsade till cyberspace och vissa kretsar utomlands”. Vidare antyder man att monarkisterna utnyttjar allmänhetens missnöje för sina egna politiska syften. Denna rörelse drar främst nytta av ekonomiskt och socialt missnöje. Den försöker framställa sig som ett alternativ till den islamiska republiken. Verkligheten är dock att monarkisterna saknar ett betydande folkligt stöd. De har också misslyckats med att få fäste ens bland oppositionen.”

Tidningen nämner dock inte att iranska regimens cyberarmé systematiskt använder sig av samordnade insatser. De försöker främja Reza Pahlavi och resterna av shahen. Detta är en del av regimens underrättelsestrategi.

I artikeln angrips monarkisternas specifika taktik:

1. Nostalgi för Pahlavi-eran – ”Monarkister skapar en idealiserad bild av Pahlavi-perioden. De förlitar sig på symboler och slogans från den tiden. De försöker vilseleda yngre generationer som inte har något minne av den.”
2. Att framställa monarkin som den enda lösningen – ”De försöker hävda att det enda sättet att förbättra Irans situation är genom att återupprätta monarkin. De ignorerar både historiska realiteter och det faktum att Reza Pahlavi saknar sina föregångares förmåga.”
3. Manipulation av sociala medier – ”Pahlavi-anhängare använder den enorma rikedom som smugglades ut ur Iran av shahen. De driver många sociala mediekonton. Dessa konton driver repetitivt deras agenda.”
4. Utnyttja allmänhetens missnöje. Monarkister positionerar sig själva som räddare under orostider. De erbjuder inte någon tydlig plan för landets framtid.
   Vatan-e Emrooz lyfter fram monarkisternas oförmåga till seriös politisk handling. Tidningen förstärker regimens långvariga taktik. De försöker utmåla alla oppositionsrörelser som antingen ineffektiva eller som utländska marionetter.

Ett erkännande av regimens strategi

Den kanske mest avslöjande passagen i artikeln kommer i slutsatsen. Tidningen konstaterar: ”Trots sin brist på genomslagskraft kan monarkistiska aktiviteter faktiskt vara en möjlighet för Islamiska republiken. En svag rival är alltid en välsignelse för regeringar.” Detta är ett sällsynt och uttryckligt erkännande. Regimen drar nytta av att hålla monarkin vid liv som en kontrollerad opposition. Monarkin är för svag för att utmana dess styre men tillräckligt stark för att fungera som en distraktion.

Även om artikeln kritiserar monarkisterna hårt är dess undertext tydlig: de är inte det verkliga hotet mot regimen. I en talande kommentar skriver tidningen: ”Även Irans motståndare har insett denna verklighet. De sätter nu mer hopp till de terroristiska hycklarna (regimens nedsättande ord för att förtala MEK) än till monarkisterna.” Själva publiceringen av detta uttalande visar att regimen oroar sig mer för alternativa oppositionsgrupper. Särskilt de grupper som förespråkar ett organiserat, modernt motstånd.

I slutändan avslöjar Vatan-e Emrooz oavsiktligt regimens större strategi. De tillåter en svag opposition att existera. Samtidigt undergräver de aggressivt alla genuina alternativ. Monarkin styrde en gång Iran. Nu har den blivit en bekväm syndabock. Detta upprätthåller just den regim som den påstår sig störta.