1 mars, 2025

Medan Irans ekonomi kämpar med en aldrig tidigare skådad inflationskris har mullornas regim återigen börjat dela ut ransoneringskort. Denna åtgärd, som främjas under förevändningen att stödja låginkomstgrupper, är en tydlig indikation på att regimens ekonomiska politik har misslyckats. Erfarenheten har visat att sådana åtgärder inte löser människors försörjningsproblem och i det långa loppet bara fördjupar ekonomiska och sociala kriser.

Vad är ett ransoneringskort?

Ett ransoneringskort är en digital version av det traditionella kupong- eller stödkorgssystemet, där man istället för att distribuera fysiska varor eller papperskuponger använder sig av elektroniska krediter. Denna omvandling innebär ett skifte från en traditionell modell till en teknikdriven strategi för välfärdspolitiken.

Enligt prästerskapets påståenden innebär planen att vissa hushållschefer tilldelas särskilda krediter som kan utnyttjas utan fysiska dokument eller papperskuponger – bara genom deras nationella ID-nummer och bankkort. Dessa personer kan besöka utsedda butiker för att köpa viktiga varor som kött och fågel.

Denna kredit är dock begränsad till specifika varor och kan inte användas för att köpa önskade varor. I reklamsyfte och i linje med regimens propaganda har det dessutom införts en särskild typ av ransoneringskort som kallas ”Fajraneh”, vilket bara ökar de befintliga bördorna.

En ytlig och symbolisk åtgärd

Det iranska parlamentets forskningscenter rapporterade, med hänvisning till statistiska uppgifter, att ”den totala kostnaden för att genomföra planen för elektroniska ransoneringskort fram till maj 2024 var cirka 423 biljoner rial, varav 76% tilldelades Fajraneh-fasen”.

Att fördela 76% av det till Fajraneh är bara ett symboliskt drag för att främja regimens så kallade ”Ten Days of Dawn”-ceremonier, till minne av 1979 års revolution. Dessutom täcker det bara de tre lägsta ekonomiska decilerna och dess finansiering kommer från tillfälliga och instabila intäkter.

I rapporten sägs vidare följande: ”De finansiella resurserna för denna plan kom huvudsakligen från tillfälliga intäkter (t.ex. intäkter från National Gas Company), som saknade hållbarhet. Att utöka täckningen från tre till sju ekonomiska deciler utan att säkra tillräckliga resurser innebar ett betydande finansiellt tryck på budgeten och ledde i slutändan till att planen avbröts i maj 2024.” (Källa: den statliga tidningen Donya-ye Eghtesad, 18 februari)

Rationeringskort: Täckmantel för inflationspolitik

Medan den nationella valutan fortsätter att förlora i värde varje dag och inflationen når rekordnivåer, tar Masoud Pezeshkians regering till symboliska åtgärder som att dela ut ransoneringskort för att skapa en illusion av att den stöder de grupper som har lägst inkomst.

Ekonomen Farshad Momeni säger: ”Regeringens utdelning av ransoneringskort är ett kortlivat och ineffektivt smärtstillande medel som syftar till att lindra skuldkänslorna för deras felaktiga handlingar.”

Han tillägger vidare: ”När regeringen antar en chockterapipolitik som till sin natur är inflationsdrivande och jobbförstörande, skapar den elände för folket. Ingen av dess penning-, finans-, handels-, industri- eller växelkurspolitik är i linje med denna kompensatoriska gest.”

Varför är ransoneringskortspolitiken dömd att misslyckas?

1. Regeringen har medgett att den tog ut medel från den nationella utvecklingsfonden för att finansiera denna plan. Följaktligen är denna politik ekonomiskt ohållbar och tär bara på landets framtida resurser för att tillfälligt lätta på det sociala trycket.
2. Erfarenheten har visat att Irans statligt kontrollerade distributionssystem saknar transparens och effektivitet, vilket skapar möjligheter för utbredd korruption och vinstdrivande verksamhet.
3. Att öka penningmängden utan att öka produktionen är en viktig orsak till inflation. Även om regeringen påstår sig stödja de fattiga genom ransoneringskort, ökar denna politik artificiellt efterfrågan och förvärrar istället inflationen.

Enligt vad som har sagts är ransoneringskortsystemet bara en digital version av det traditionella kupongsystemet. Men i stället för att effektivt hjälpa låginkomsttagare genom att säkerställa tillgång till viktiga varor har det förvandlats till en ytlig och symbolisk åtgärd. Som rapporterats av det iranska parlamentets forskningscenter genomfördes programmet i tre faser, men stod i slutändan inför allvarliga finansiella och operativa utmaningar, vilket ledde till att det avbröts.

Det är uppenbart att om denna politik fortsätter av någon anledning kommer den bara att förvärra fattigdom, ojämlikhet och klasskillnader i det iranska samhället.