Den 24 mars citerade Khabar Online, ett statligt medieföretag, Mohammad Sadr, medlem i iranska regimens råd för bedömning av ändamålsenlighet, som sade: ”Alla experter, utan undantag, anser att ekonomiska problem förstör landet. 30 miljoner människor lever under fattigdomsgränsen och vi måste veta att lösningen på de ekonomiska problemen inte bara är ekonomisk, utan att de också måste lösas ur ett utrikespolitiskt perspektiv och att utrikespolitiken måste komma till de ekonomiska problemens hjälp.”

En av de främsta orsakerna till att 30 miljoner iranier har hamnat under fattigdomsgränsen är den skenande inflationen som har lamslagit landets ekonomi i årtionden. Sedan slutet av 1970-talet har värdet på Irans nationella valuta kontinuerligt sjunkit och den årliga inflationen har ofta varit två- eller till och med tresiffrig. Denna situation, som har förvärrats under de senaste åren på grund av valutans depreciering och stigande produktionskostnader, har minskat hushållens köpkraft avsevärt. Exempelvis beräknas fattigdomsgränsen 2025 för en familj på fyra personer överstiga 250 miljoner rial per månad, medan den officiella minimilönen för arbetare samma år knappt når upp till en tredjedel av detta belopp. Det växande gapet mellan inkomst och levnadskostnader – särskilt när det gäller att säkra nödvändigheter som mat, bostad och sjukvård – har drivit miljontals människor in i absolut fattigdom.

En betydande del av oljeinkomsterna och andra nationella resurser används i stället för till militära aktiviteter eller organiserade korruptionsnätverk. Denna felallokering av resurser, som ofta sker genom ogenomskinliga och utomrättsliga institutioner, har lett till minskade investeringar i produktiva sektorer, ökad arbetslöshet och en utbredd fattigdom.

Fattigdomskrisens ekonomiska och sociala dimensioner

Att 30 miljoner iranier lever i fattigdom är inte bara en statistisk siffra, det är ett tecken på att landets ekonomiska och sociala grundvalar gradvis kollapsar. Fattigdomsgränsen, som enligt inofficiella uppskattningar ligger på över 250 miljoner rial per månad för en familj på fyra personer år 2025, illustrerar hushållens oförmåga att ha råd med nödvändigheter som mat, bostad och sjukvård. Denna situation har förvärrats av en obeveklig inflation som ständigt har urholkat den nationella valutans värde och drastiskt minskat människors köpkraft. På det sociala planet har fattigdomen lett till ökade klassklyftor, utbyggnad av slumområden och uppkomsten av sociala problem som missbruk, kriminalitet och splittrade familjer. Denna kris har dock inte uppstått spontant eller på grund av yttre faktorer. Istället har den sina rötter i mullornas politiska och ekonomiska struktur, som systematiskt har styrt landets resurser till en liten krets av makteliter.

Mullornas regim, som enligt artikel 110 i landets konstitution ger den högste ledaren absolut makt i alla politiska, ekonomiska och militära frågor, har koncentrerat rikedom och makt till ett fåtal privilegierade personer i stället för att säkerställa social rättvisa. Denna struktur har i praktiken skapat ett klassbaserat system där viktiga beslut inte fattas för allmänhetens bästa utan snarare för att säkerställa regimens överlevnad och den inre kretsens ekonomiska intressen. Regimens ekonomiska politik – såsom ogenomskinlig resursfördelning, ineffektiva subventioner och försummelse av infrastrukturutveckling – har utformats på ett sätt som har fångat större delen av befolkningen i ekonomiska svårigheter samtidigt som enorma rikedomar har kanaliserats till institutioner under den högsta ledaren Ali Khameneis kontroll.

Khameneis kontor, som är regimens centrala maktcentrum, har spelat en nyckelroll i denna kris. Denna institution, som verkar bortom all rättslig tillsyn eller offentligt ansvar, kontrollerar enorma ekonomiska konglomerat som Execution of Imam Khomeini’s Order (EIKO), Astan Quds Razavi och Foundation of the Oppressed (Mostazafan), och har därmed säkrat en betydande del av landets rikedomar.

Denna ackumulering av rikedomar, som står i skarp kontrast till miljontals iraniers fattiga liv, återspeglar omfattningen av korruptionen på regimens högsta nivåer. Khameneis kansli använder inte bara dessa rikedomar för att behålla sitt grepp om makten, utan har också utvidgat denna systematiska plundring genom ett nätverk av lojalister och privilegierade avkommor till tjänstemän, så kallade Aghazadeh (elitbarn till regeringspersoner).

IRGC:s ekonomiska imperium

Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC), som fungerar både som regimens militära och ekonomiska arm, är en annan viktig faktor som bidrar till den fördjupade fattigdomen i Iran. Med tiden har IRGC förvandlats till ett ekonomiskt imperium som kontrollerar nyckelsektorer i Irans ekonomi, inklusive olja, gas, telekommunikation och byggnation. Enligt inofficiella uppskattningar kontrollerar IRGC direkt eller indirekt över 60 procent av Irans ekonomi. Denna dominans, som ofta uppnås genom kontrakt utan anbud och storskaliga projekt, har gjort det möjligt för IRGC och dess befälhavare att tillägna sig offentliga resurser för egen vinning. Under tiden kämpar miljontals iranier för att ha råd med sitt dagliga bröd.

Lyxlivsstilen hos Irans elitavkommor

Barn och släktingar till högt uppsatta regimtjänstemän, så kallade Aghazadehs, fungerar som uppenbara symboler för korruption och ojämlikhet och spelar en viktig roll i denna kris. De åtnjuter politiska och ekonomiska privilegier tack vare sina familjekontakter och ägnar sig åt omfattande förskingring och extravaganta livsstilar, vilket ytterligare ökar den sociala klyftan till aldrig tidigare skådade nivåer. Från illegal valutahandel och smuggling av importerade varor till att beslagta offentliga fastigheter och investera utomlands har deras aktiviteter inte bara försvagat Irans ekonomi utan också underblåst en utbredd förbittring och ilska bland den utarmade befolkningen. Medan 30 miljoner iranier kämpar under fattigdomsgränsen visar Aghazadehs upp sin rikedom på sociala medier eller njuter av lyxliv i västländer, vilket är en tydlig påminnelse om den extrema klassklyftan.

Fattigdomen bland 30 miljoner iranier är en signal om den moraliska och sociala kollapsen för en regim som en gång i tiden hävdade att den stod för rättvisa och försvarade de förtryckta. Denna verklighet – där över en tredjedel av befolkningen saknar det nödvändigaste – är en direkt följd av en politik som har slussat nationella resurser till Khameneis kontor, IRGC och den styrande elitens barn, vilket har störtat större delen av samhället i fattigdom och förtvivlan. Detta har skapat ett djupt polariserat samhälle, där en privilegierad och välbärgad minoritet står i skarp kontrast till en fattig och rättslös majoritet.