Under den första veckan i juli har den iranska regimen släppt lös en ny våg av dödligt våld mot iranier. Från den västliga staden Hamedan till den sydöstra provinsen Sistan och Baluchistan har regimens säkerhetsstyrkor mördat och misshandlat försvarslösa medborgare. Men långt ifrån att injaga fruktan har denna brutalitet utlöst en eldstorm av organiserat folkligt trots, vilket bevisar att det iranska folket inte kommer att tystas och att deras enda krav är regimskifte.
Dessa händelser avslöjar lögnen bakom Masoud Pezeshkians nya administration och visar att oavsett vilket ansikte presidenten har på sitt kontor är regimens enda svar på allmänhetens legitima klagomål en kula.
Sorg övergår till trots i Hamedan
Regimens terrorkampanj visade sig med all önskvärd tydlighet i Hamedan. Tisdagen den 1 juli öppnade medlemmar av den kriminella Basij-milisen eld mot ett fordon och mördade två unga män, Mehdi Abayi och Alireza Karbasi, och skadade en tredje allvarligt.
Regimens försök att terrorisera lokalbefolkningen misslyckades spektakulärt. Torsdagen den 3 juli förvandlades det som var tänkt att bli en begravningsprocession till en kraftfull demonstration mot regimen. En stor skara Hamedanbor marscherade och deras sorg förvandlades till ilska när de skanderade slagord som riktade sig direkt mot förtryckarna: ”Död åt förtryckaren” och ”Jag ska döda dem som dödade min bror”.
I en fantastisk tillrättavisning av regimens decennier gamla propaganda skanderade demonstranterna också: ”Vår fiende finns här; de ljuger när de säger att det är Amerika.” Denna slogan, som ekar från Hamedans gator, sänder ett tydligt budskap till världen: det iranska folket vet att deras verkliga fiende är den styrande teokratin.
Baluchi-kvinnor visar mod trots förtryck
Samma dag som morden i Hamedan visade sig regimens inneboende kvinnohat i full skala i en attack mot byn Gunich i Khash. Regimstyrkor stormade byn och öppnade eld mot försvarslösa baluchi-kvinnor, dödade en och skadade minst tio andra med skarp ammunition och kulor.
Men kvinnorna i Gunich vägrade att bli offer. I en anmärkningsvärd handling av organiserat motstånd konfronterade de modigt de tungt beväpnade styrkorna med stenar. Efter att ha slagit tillbaka den första attacken säkrade de sin by genom att tända eld på däck för att blockera infartsvägarna och hindra förtryckarstyrkorna från att återvända. Detta modiga ställningstagande visar inte bara de iranska kvinnornas anda utan också deras förmåga till organiserat självförsvar mot en barbarisk regim.
Enande i kravet på förändring
Iranska motståndsrörelsen står vid de modiga demonstranternas sida i Hamedan och Khash. Maryam Rajavi, tillträdande ordförande för Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), uttryckte sitt deltagande med de sörjande familjerna och hyllade de protesterande ungdomarna i Hamedan som ”inte tillät att de stupades blod trampades på”.
Hon betonade att dessa brutala handlingar är symptom på en döende regim. Hon sade att ”dödandet av oskyldiga ungdomar i Hamedan, attacken och överfallet på försvarslösa kvinnor i Khash, de omfattande arresteringarna och de allt fler avrättningarna bara fördjupar folkets ilska och hat och stärker deras beslutsamhet och vilja att åstadkomma en regimförändring”.
Händelserna i Hamedan och Khash är inte isolerade händelser av oro. De är en tydlig dom som levererats av det iranska folket. De visar på en nation som är organiserad, trotsig och klarsynt när det gäller källan till dess elände.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 