Två minuters läsning
Den 2 juli 2025 gjorde Irans underrättelseministerium, genom den närstående nyhetsbyrån Mehr, ett avslöjande medgivande. Det klagade offentligt över att Folkets mojahedin i Iran (PMOI) hade gett sina interna ”motståndsgrupper” ett nytt uppdrag: att köpa små högtalare för att sända protestrop som ”Död åt diktatorn” och ”Död åt Khamenei”. Målet var enligt underrättelseministeriet att använda dessa protestljud för att ”överrösta den stora nationella enhetens röst”.
Detta offentliga erkännande belyser prästerskapets djupa osäkerhet. Regimens svar var inte begränsat till klagomål från medierna. Den har tagit sig uttryck i en massiv, landsomfattande säkerhetsmobilisering, som avslöjar ett ledarskap som blir alltmer rädd för sitt eget folk och den organiserade opposition som förstärker deras röst.
En panikartad överreaktion: Omvandling av grannskap till garnisoner
Regimens överreaktion på dessa trotshandlingar materialiserades i ett omfattande nytt säkerhetsprojekt. Den 3 juni 2025 tillkännagav statliga medier ett ”möte för att granska den grannskapsbaserade förvaltningsmodellen”, uppenbarligen för sociala välfärdsändamål som att ”minska ojämlikheten”. Mötesdeltagarna avslöjade dock dess verkliga säkerhetsfokuserade natur. Närvarande var president Masoud Pezeshkian, IRGC:s befälhavare, inrikesministern och Basij-befälhavare. De ekonomiska ministrar och socialministrar som skulle vara nödvändiga för varje verkligt public service-initiativ lyste med sin frånvaro.
Planen syftar uttryckligen till att konsolidera kontrollen ”runt Basij”, och IRGC:s befälhavare lovar att styrkans 64 000 baser ska bidra till ansträngningen. Detta initiativ är ett tydligt försök att omvandla Irans städer och tätorter till ”cellbaserade” kontrollzoner under regimens säkerhetsstyrkors absoluta auktoritet. Som framgår av rapporter om planen är dess primära mål att konfrontera den trotsiga generation som förkroppsligas av PMOI:s motståndsenheter.
Officiella erkännanden av ett existentiellt hot
Högre tjänstemän har inte lämnat några tvivel om att dessa säkerhetsåtgärder är en direkt reaktion på den organiserade oppositionen. I Bojnurd uttryckte stadens ledare för fredagsbönen nyligen panik över oppositionens aktiviteter. Han krävde att rättsväsendet skulle ”ta itu med hycklarna (en nedsättande term för PMOI) på starkast möjliga sätt” och insisterade på att ”alla måste arresteras”. Denna offentliga uppmaning till massarresteringar understryker regimens syn på motståndsrörelsen som ett existentiellt hot som måste utrotas.
Denna rädsla återspeglas i de högsta tjänstemännens motsägelsefulla budskap. Den 28 juni gjorde riksåklagaren Mohammad Movahedi ett uttalande där han hävdade att ”det islamiska systemet står starkare än någonsin mot sina fiender”, samtidigt som han varnade för att ”dagens fiender… försöker förstöra detta system”. Sådana paradoxala uttalanden avslöjar ett ledarskap som försöker utstråla styrka samtidigt som det brottas med djupt liggande paranoia om sin egen överlevnad.
En vädjan om kapitulation som avslöjar total svaghet
Regimens desperation kulminerade inte i en maktdemonstration, utan i en bisarr uppmaning till kapitulation. I sitt uttalande den 28 juni uppmanade riksåklagaren dem som har ”fallit i Mojahedin:s fälla” att ”frivilligt överlämna sig för att dra nytta av juridisk mildhet”.
Detta är inte språkbruket hos en stabil, självsäker regering som har kontroll över sin nation. Det är en vädjan från en skräckslagen klick som inser att den håller på att förlora kontrollen över berättelsen och gatorna. Det faktum att små högtalare som sänder ut trossånger kan utlösa en landsomfattande säkerhetsöversyn och offentliga vädjanden om kapitulation är ett bevis på diktaturens bräckliga natur. Denna nya våg av förtryck är det sista, misslyckade utspelet från en regim som stirrar ner i avgrunden, hemsökt av just ljuden från den frihet som den länge har försökt tysta.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 