I gryningen på söndagen den 5 april 2026 begick den iranska regimen ytterligare ett fruktansvärt brott genom att avrätta två modiga upproriska ungdomar, 31-årige Shahin Vahedparast och 19-årige Mohammad-Amin Biglari. Båda var viktiga deltagare i de massiva landsomfattande upproren från december 2025 till januari 2026 som tvingade det prästerliga etablissemanget på knä.
Den förlamade regimen, som vacklar efter de senaste upproren och den högste ledaren Ali Khameneis död, rensar systematiskt ut politiska dissidenter och sprider terror bland allmänheten. De upprepade avrättningarna av dessa unga demonstranter belyser den rena brutaliteten hos en stat som är livrädd för sitt eget folk och desperat att förhindra ytterligare ett förestående uppror.
Morgonen den 6 april släktes ytterligare ett liv – Ali Fahim – vilket markerade en skrämmande upptrappning av vad som har blivit en daglig kadens av blodsutgjutelse.
Påhittade anklagelser och regimens bekännelser om sårbarhet
Vahedparast och Biglari dömdes till döden på påhittade anklagelser om ”krig mot Gud” och ”korruption på jorden” av den ökända bödeln Abolqasem Salavati i Teherans revolutionsdomstols avdelning 15. Deras straff upprätthölls senare av regimens högsta domstols avdelning 9.
Regimens egen rättsliga nyhetsbyrå, Mizan, lyfte dock omedvetet fram ungdomarnas mod och avslöjade samtidigt statens sårbarheter. Den 5 april rapporterade Mizan att ungdomarna hade ”attackerat en hemligstämplad militär plats och, medan de deltog i förstörelsen och mordbranden av denna känsliga plats, försökt få tillgång till vapenförrådet”.
Medan det prästerliga etablissemanget i Iran ofta använder dödsstraff för att tysta oliktänkande, signalerar just dessa avrättningar ett betydande och kanske desperat skifte i regimens interna säkerhetskalkyl.
Belägringen av vapenförråden
De officiella anklagelserna mot dessa unga män rör påstådda övergrepp mot känsliga militära anläggningar i Teheran under januariupproren. Enligt rättsväsendet försökte gruppen bryta igenom restriktionszoner för att beslagta vapen för direkt konfrontation med säkerhetsstyrkor. I den prästerliga diktaturens ögon är detta den ultimata överträdelsen. Det är inte längre bara ”propaganda mot staten”; det är ett försök att krossa regimens mest bevakade monopol: våldsmonopolet.
En strategi i dödläge
Att bara titta på den rättsliga farsen är att missa den bredare strategiska paniken. Genom att avrätta dessa ”rebeller” så snabbt signalerar regimen att den inte längre anser att traditionella metoder för förtryck – tårgas och massgripanden – är tillräckliga.
Maryam Rajavi, tillträdande president för Irans nationella motståndsråd (NCRI), noterade efter Ali Fahims avrättning att diktaturen är fångad i ett ”dödläge” och oförmögen att överleva utan dessa dagliga mord. Denna blodsutgjutelse, menade hon, skapar inte den avsedda förlamningen utan fungerar istället som en katalysator, som ytterligare ”uppväcker allmänhetens ilska” och stärker de som är engagerade i förändring.
Långt ifrån att skrämma allmänheten kommer denna oansvariga blodsutgjutelse bara att ge näring åt motståndets eld. Som Rajavi betonade: ”Irans frihetskämpar och trotsiga ungdomar kommer att resa sig för att konfrontera denna orättvisa och kommer att sätta stopp för den religiösa diktaturen i Iran en gång för alla.”
Regimen använder för närvarande krigets dimma och det inhemska kaoset efter den högste ledaren Ali Khameneis död för att i tysthet rensa ut politiska fångar och dissidenter. Det internationella samfundet kan inte längre förbli passiva observatörer. Det iranska motståndsrörelsen uppmanar FN:s säkerhetsråd att anta brådskande, bindande beslut och vidta konkreta, straffande åtgärder mot regimens ledare för att stoppa denna kontinuerliga dödsmaskineri och rädda livet på fångar som för närvarande sitter i dödscellen.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 